Jag vill att något spricker upp,
där jag kan gå mellan
rött, gult, grönt och skönt blått.

Jag vill se främlingar i ögonen,
där jag håller kvar blicken
i mer än två sekunder. Utan rädsla för att se.
Ännu av mer…

Jag vill ge mig ut i natten,
där bladverk hänger våta i träd
som förläget räcker tunga.
Jag vill plaska i en bäck utan stövlar
med månskenet som enda lykta.
Jag vill dricka mig lummig i skönt sommarregn
och dansa naken i det vilda.
Jag vill fan försvinna in i den mörkaste ravin.
Och skrika – bär mig!

Svart regn försvinner och sköljs bort.
I dödens sjö.
Ta mig till ett vattenfall,
där halsen inte längre gör ont.
Ge mig en upplevelse utan slut
som kan lova mig evigt regn.

Jag vill se droppar genom en portion sol.
Det rena i det rena i det lugnaste av.
Allt.
Mot himmelsbron mellan två världar,
där regnbågen söker sina sökare. Utan synvillor.

Ja, alltid är det något…


/M

Nyanser låter sig inte vänta, inte mer.
Allt som sägs, säger någon mer.
Säg inte viska och hör, säg mer…

Vad är det som sägs, säger någon.
Ord förtäckta i slingor, säger en annan.

Kodernas skrift som vi alla förstår.
Skiftande karaktärer när vi minst anar.
Dolda budskap inlindat i citronskrift,
svävar in blanco för någon som inte ser.

Säg inte viska och hör, snälla säg mer…

Pennor med vingar flyger så mycket
lättare med handen på hjärtat.
Fingerspetsar drar över en lättsam fjäder.

Sväva högt i suckarnas korn av all svävan.
Säg inte vad, säg mig istället.

För vem råder över sanningen?
Nyanser av färger, inga alls.
Det följer en fjäder i steg så lätta.

Med det ser vi med ens allt.


/M

Ensamstund med hett kaffe
Huvudet vilar fortfarande på kudden
Och jag känner mig något för yr för att vakna

Sommarvärme i ack så sköna maj
Lummigt i all sin prakt
Där jag redan är alldeles för varm

Jag undrar vad sommaren har att säga
Som jag ännu inte vet om
Överraska mig med vin och sång

Det är försvinnande lättsamt
Att bli hemmablind där man går
Nyp mig! Stånga mig! Hårt!

Jag lever och andas i en förtrollande dalgång
Omgärdat av skogen av ingenting
Med kvitter om öronen och öring i ån

Så vaknar jag sakteligen upp i dagen
Där jag omfamnas av allt det fina
Det är så mäktigt och mer därtill

På den hemliga grusvägen ner till där jag bor
Står alla ljuskronor givakt
Som i en dröm till huset Fyrkappan

Ja, jag är tacksam
Ja, jag är hemma

Idag är min dag som imorgon var igår


/M

Omgiven av de slutna rummen.
Ostörd är tystnaden.
Ögonblick som dröjer sig kvar,
i en allt längre frusen tid.
Och för alltid, blir kvar.

I drömmarnas hemlighet
är det bara hon som vet.
Den passiva sidan av viljan,
från det yttre till det inre.
Där eld, vind och vatten samsas om is.

Den yttre personligheten i de mångas ansikten,
omfamnar identitetens anonymitet.
Och med ens blir vägen av glas så tunn.

Ingen kan nå, ingen kan ta, ingen kan röra.
Vid vatten av is.
Bakom okrossbart, krossat glas.

Det är endast hon själv.


/M

Jag har påbörjat en text.
Om bloggen.
Om varför.
Om mig.

Åtskilliga gånger om jag ska vara ärlig.
Blanka ark gapar tomma.
Pennan är trög och vägrar följa med.
Jag stryker över, jag slänger, jag tar ett nytt blad.
Försöker igen. Så håller det på.

Det finns ingen ordning på den där pennan.
Nej nej.
Med andra ord går det inte så bra.
Alls.
Vad är problemet? Säg mig…

Funderar en stund över spunnet socker.

Över tvättlinor, över gränder, över baksug.
Mellan platt fall ridå, bakom en släpande kuliss.
När det verkligen mulnar på.

Jag trotsar molnen, jag trotsar regnet
och plockar fram solen där jag går.
Genom skratt, genom tårar,
där jag möts av alla mina jag.
Som en stark fladdrig gardin.

Näktergalen har äntligen kommit till min dalgång,
kungen av alla fåglar med sin smackande sång.
Tecken av alla underbara tecken, så är det just, ett tecken.
Nytt liv ska påbörjas och flyga sin väg,
tills vi hörs i en dalgång åter igen.

Livet är som spunnet socker.

Och jag tänker, man får alltid börja någonstans…


/M

Ett återkommande drag
som leder oss framåt
i det vi ännu inte ser…

Det är smärtsamt vackert,
där, i dimmornas upphöjda gåtor
med ledsagare bredvid.
Andas dina vingar där du ännu går
och låt livet bli en saga
i skimrande pärlor av poesi.

Kanske kan du höra en skön blues…

I det dunklas suddighet
blir vi de osynliga.
Gripbart för de andra som ser.
De visar vägen för de blinda.

Jag dansar i skuggornas sken
där jag vågar brinna
i det diffusas längtan.

Det är inte längre en svaghet.


/M

Så, jag springer det jag inte hinner.
Någonstans i tiden, någonstans.

Ständiga illusioner i upplösningens oändliga död.
Botgöring, vrede.
Eller endast splittring, utan det svarta.

Kom för fan och ge mig en kyss!
Slit kampen ur kroppen mellan då och nu.
Låt mig snubbla över pärlor utan att falla.
Skaka mig loss i en solosång,
där stämmorna sidan om sluter upp i natten
och smeker min kind i den sköna dansen.

Någonstans i tiden, någonstans.
Snälla, ta mig med till allt och nu.
Låt mig plocka knippen i det svärmiska.
Låt livet bindas samman till en enda blöt smäll.
Fan!

Så, jag springer, jag springer.
Det jag inte hinner.

Någonstans i tiden, någonstans...


/M