Bland molnen är allt flyktigt.
Jag tänker mig molnen under beskydd
av allt som är levande här och nu.
Växa och utvecklas…
Hur jävla patetiskt låter inte det?
Och hur fan kan moln vara under flykt?
På rymmen?
Ibland undrar jag verkligen om jag är född i ett badkar
utan vatten…
Så, jag skriver vidare…
Vi är alla blommor av det bräckliga och sköra.
Håller vi våra kupade händer under det fallande regnet,
blundar och välkomnar en ny dag i våra liv,
som faktiskt är idag…
Hm…
I själva verket är jag förbaskad på en av skärmarna som lagt av.
En hårddisk som sliter.
Backuper jag nojar över, inte fungerar som de ska.
E-post som flippar.
Kalibreringsprogram som säger;
Please calibrate your monitor soon…
Suck, stön, perkele också!
Jävla fuck you!
Och jag, jag är uppe i det blå, bland molnen som vanligt.
Så, jag skriver vidare…
Du, kisa upp bland molnen,
plocka dig en svärm med doftande blommor.
Ge till dig själv, ingen annan.
Den dagen kommer när jag också kan plocka ner mina blommor
från de flyktiga molnen och ge till mig själv…
Men idag är jag kvar i ett fucked up mind.
/M
