Märkligt.

Det kryper innanför.

Skinnet alltså...

Summering år 2009;

Uselt.

Fuck!

Punkt.

Just nu vill jag bara gömma mig i klänningen och tyllens

svepande vindar där det rena och oskyldiga griper tag i mig.

Ruskar om...

Där bortom det gångna året önskar jag vissa minnen ska falla

i glömska och aldrig, aldrig någonsin ska få uppenbara sig

för mig igen.

Smärtsamt.

Förbannat smärtsamt.

Sträcker jag ut min sökande, trevande hand, så kanske, kanske

en annan fångar upp min, med en fast hand som säger genom

en pust;

"Jag håller dig kvar så länge du vill.

Hur du möter år 2010 bestämmer du själv...

Omfamna och möt.

Slut dina ögon och kom in i min famn.

Slå dina armar om mig, men sluta, aldrig, aldrig att se...".

Ja, det låter helt underbart, så glasklart, så enkelt...

Men du, hur fan gör jag det?

/M

Kodernas språk...

Ord, ord, alla dessa ord...

Vad är det vi vill berätta?

Egentligen?

Skiftande karaktärer när vi minst anar det.

Dolda budskap inlindat i citronskrift...

Där någonstans mellan raderna finns dom tillgängliga...

Ser vi?

Korn av sanning...

Hur skrämmande nära ligger den lögnen?

/M

Häromdagen läste jag en berättelse om en liten flicka på fem år
och ett paket till hennes mamma, inslaget i det finaste av papper...

Jag kunde till slut inte se av alla tårar som bara kom.
Jag blev så rörd.

Nu i juletider blir det stress.
Idag på självaste lille julafton är de sista ute och letar sig
förvirrade efter de sista klapparna. Vi handlar som aldrig förr.
Klappar som vi faktiskt inte behöver.
Det är bra mycket länge sedan jag brydde mig om de där
klapparna och önskade till mig själv.
Sura miner från bortskämda barn när de inte får vad de vill ha.
Bortskämda barn som alltmer trånar efter rena penningar...
För de kan ju själv... Köpa alltså.

Jag tänker på alla familjer som inte har den möjligheten
att ge till sina barn av en eller flera anledningar.
Jag tänker på er som har mist era arbeten.
Jag tänker på er utan skyddsnät som är förpassade ut i kylan.

Utdrag från den där berättelsen...

"Den är till dig, mamma.
Vet du inte unga dam, att när du ger bort en present är det
meningen att det skall vara något i paketet?
Hon hade tårar i sina ögon och sa;
Men, mamma, den är inte tom!
Jag blåste kyssar i den tills den blev full.
En kort tid senare tog en olycka dotterns liv, och det sägs
att mamman behöll den gyllene asken bredvid sängen
för resten av hennes liv. När hon helst kände sig nere
eller mötte svårigheter öppnade hon asken och tog ut en
inbillad kyss och mindes kärleken från barnet som hade
lagt kyssarna däri."

Någonstans där dog jag... Helt underbart!
Jag tror vi glömmer av oss vad allt egentligen handlar om.
Det är inte meningen att våra hjärtan ska blöda
endast i juletider. Låt det brinna hela året.
Våga visa kärlek och var inte rädd för att ta
kärleken till dig när den kommer i din väg.

Ha en riktigt, riktigt God Jul, alla.
Sköt om er och packa in många kyssar till era nära och kära...


/M

Årstiderna står för ordning och reda...

När jag var liten samlade jag upp olika spindelarter.
Placerade dom i glasburk och satte locket på.
Stilla så tyst...
Jag tog upp glasburken och skakade om...
Hallå! Hallå på er därinne! Säg mig något, snälla!
Mamma tyckte det var förfärligt.
Grymt? Så klart.
Vad hände? Kaos, fullständig mess.
De försökte komma så långt ifrån varandra som det bara var möjligt.
Fascinerat kunde jag sitta och studera deras beteende hur länge
som helst med ögon stora som tefat.

Vad vill jag säga med detta?

Klimatmötet i Köpenhamn avslutades igår.
Det gick åt helvete. Hade jag förväntat mig något annat?
Girigheten styr världen. Vår nya Gud. Bedrövligt.
De säljer mänskligheten till högstbjudande.

Misstag begår vi väl alla...
...men naturkrafterna...
Det är människan som fuckar dom.

Jag tror det blir krig, ett annat slags krig...


/M

Vi ser när vi tror...

Vad tror du på?

Berätta.

Bara för mig...

Vi omringas av det gåtfulla...

Slut dina ögon och se...

Kanske blir du överraskad.

Om du tillåter och vill ta emot.

Har du modet till det?

De flesta av oss, vilka jag kallar vi.

Har drömmar...

Bevisar inte det att vi befinner oss i en helt annan dimension?

Vi tror det när vi först ser det.

Eller.

Vi ser det när vi verkligen tror det...

Jag bjuder dig...

Får jag lov?

Tillåter du?

/M

Jag tänker så mycket nu.

På allt.

Men vad?

Jag förvånas ständigt över sakernas förhållanden.

Jag kommer på mig själv.

Djupt försjunken i mina egna tankar.

Hur de reflekterar.

Hur de spekulerar.

Nästan desperat letar efter svar...

Mina grubblerier har blivit av den karaktären.

Som trasslar sig in.

Tankarna fastnar och fångas in i ren ovisshet.

Tendenser till att skena iväg.

Ut i sväverier.

Som i en dans.

Det är så mycket jag måste ha i åtanke.

Just, just så.

Hålla de där tankarna i schack.

Vill jag verkligen det...

/M

Ur mitt blod.

Från det innersta av mitt hjärta.

Där människors bräcklighet.

Min sårbarhet...

Långt, långt där borta.

I själarnas himmelrike.

Ni väsen som sänder ut det doldas möjligheter.

Om vi ser och kan tyda dom...

Mitt hjärta.

Det omges av varmt rött blod.

Som alltjämt vill finnas till och blöda.

Det är angenämt.

Det är fridfullt.

Det är läkande.

Som i en dröm...

/M

Djupt inne i min kammare möts jag av ett ljus.

Det tränger sig på allt mer utifrån...

Ljuset ger mig energi.

Det ger mig kraft.

Där mina tankar och idéer letar sig in i gåtor.

Hemligheter jag inte trodde var möjliga.

Det ger mig insikt.

Det ger mig upplysning.

I min kammare.

Det inre rummet.

I en verkstad.

Där de kreativa har tillträde.

Någonstans där som faktiskt, faktiskt är jag.

Det är där jag befinner mig.

I skaparens kammare.

/M

Julens följeslagare är lugn och ro...

Jag vill ha stillheten.

Varför all denna förvirring mitt i all kaos...

Det enda jag vill ha är ro i lugnet...

Tipp, tipp, tipp, tapp...

Tingel, tangel.

Tangel, tingel.

Pling, pling.

I ett blink...

Där står du i slutet på den andra dagen.

Stampandes på min tröskel...

Ändå, säger jag, välkommen in december!

/M

Gränsland.

Där två världar inte riktigt kan mötas och bli ett...

Där det goda får stå bakom allt det onda...

Det lilla barnet dansar framför mina ögon.

Ovetandes...

Alla barn av Världen av idag.

Ni får mitt hjärta att mjukna.

Jag vill ta er alla så innerligt in i min ömma, öppna famn.

Kärlek.

Kärlek till er.

Kärlek till oss.

Till Världen av idag.

I Gränslandet av det goda.

Som möter det onda.

Med ett klokt förlåtande sinne.

Jag kallar det Mottaglig...

Jag kallar det Öppenhet...

Jag kallar det Möte...

Välkommen är du...

Född av renhet.

I ett Gränsland där endast det goda råder.

Där vill jag bo...

/M

I en eftertanke...

Som en mjölkaktig hinna sprider den sig.
Urvattnad och nästintill färglös.

Den blir lämnad i en eftertanke.
Som känner sig krank, så krank.
Andan, mitt lynne dröjer sig kvar.

Blekheten domnar av i den skira vita hinnan.
I dimman lämnas tanken kvar.
Inlindad i sin egen slöja, bleks den bort med tiden.
Själv kliver jag utanför och beskådar...

Det är vackert, så vackert.


/M

Hej du...

Vill du mig något?

Envist knackar du på min axel.

Säg, vad kan jag förlita mig på?

Propagandans beskyddande famn?

Du vilseleder och ger mig huvudbry...

Skrämmer skiten ur en, det är vad du kan.

Vaccin, vaccin...

Vad ska jag göra?

Fan.

/M

I huset Fyrkappan.

I de mest förtrollande av dalgångar.

Där lever och andas jag.

Varje morgon slår jag upp mina blå.

I huset Fyrkappan.

Som står omgärdat av skogen av ingenting.

Varje dag möts jag av allt det fina.

Det är så mäktigt och mer därtill.

Ja, jag är tacksam.

Ja, jag är hemma.

Ja, jag känner mig fri.

Vad mer kan jag begära?

/M

Ledsenhet...

Jag känner mig ofta missmodig.
Bedrövad och en aning sorgsen numera.
Ledsen i ögat.
Helt enkelt nedstämd.

Upprymd, glad och harmonisk.
Så, så balanserad.
I nästa...

Dessa känslor av inget slut.
De har verkat länge, så länge nu.
Dom vill inte riktigt lämna mig ifred.

Jag vill bara förbi.
Allt det ledsna...


/M

Leva i frihet.
Vad innebär det?
Stänga in oss, utesluta de andra?

Om mitt land.
Mitt Sverige.
Mitt älskade Sverige, går mot fientliga strömningar.
Vad innebär det?

För mig?
För Dig?
För oss?
Stänga in oss, utesluta de andra?

En mur föll för tjugo år sedan...
Jag var där strax innan...

En! Revs. En!
Flera nya har tillkommit, för att inte nämna de osynliga murarna...

I namn av friheten...
Vad fan är det med oss människor!

/M

I tvivlarens hopp

Hoppets förtvivlan

Själva tvivlaren

Någonstans i hoppet?

Men...

Där emellan finns ju jag...

/M

Hösten är förbi, säger någon...

Nej, säger jag - inte alls!

Det är fortfarande höst utanför mitt fönster.

Nästan, nästan som den är här för att stanna.

Hösten är förbi, säger någon...

I min vackra dalgång faller löven långsamt.

De dröjer sig kvar.

De som motvilligt släppt taget bildar omslingrande täcken.

Där jag bjuder in mig och håller den fast.

Lite längre.

Lite längre.

Mm... berusande...

Hösten är förbi, säger någon...

Den är för alltid återkommande.

Utanför min dörr.

Utanför mitt fönster.

Med eller utan mig.

Med eller utan någon...

Snälla, snälla gå vid min sida en stund till.

/M

I det dunklas suddighet

Blir vi de osynliga...

Gripbart för de andra som ser

De visar vägen för de blinda...

Vi kan nudda, men vågar vi?

Sträck ut våra händer

Våga känna...

Våga möta...

Det är smärtsamt vackert

I det dunkla...

Visst är livet poesi

Om vi hittar ut från dunklet...

Ut ur dimmorna...

Men att vi faktiskt också vågar vara kvar...

I det diffusa...

Jag dansar i skuggornas sken...

Är det en svaghet?

/M

Upptäckte något för en tid sedan som inte är så bra.

Inte alls.

För mitt eget bästa...

Frågan är bara hur jag kommer att hantera det.

När den dagen kommer.

För den är här, oroande snart.

Mötet...

Kommer jag att behålla min värdighet?

Mitt lugn?

Eller kommer jag fullständigt löpa amok utan gränser, utan

några som helst spärrar?

Till dig som inte har den blekaste aning...

Eller har du det?

Kan du stå där mitt emot och påstå att du inte vet?

Jag öppnar mitt sinne och tar emot dig vilken dag som helst.

På en tom ödeplats, dit ingen vågar gå.

Där bara vi har tillgång...

Öga mot öga...

Jag håller andan och vänder mig om när jag blir varse dina

stapplande, krasande steg.

Det blåser på månen idag.

Jag hälsar dig, du är väntad...

/M

Hemlighet, du hemlighet...

Hej, du...

Öppna dig

Från det mörkaste, mörka

Till det ljusaste, ljusa

Släpp in mig

Du mörker

Du ljus

Omfamna mig med dina strålar

Så mycket du förmår

Du behöver inte ens truga

Jag tar tacksamt emot

Ditt ljus på mig

Anstränger jag mig något,

kan jag nudda dig med mina fingerspetsar

Försiktigt, så försiktigt

Ditt varma sken

Jag behöver dig nu

Mitt liv...

Åh, hemlighet, du hemlighet

Hej igen, du...

Vad ligger i det dolda?

I det ljusa, i det mörka...

Om mig...

/M

Ur det vackert dramatiska

döljer sig det odramatiska

Ursprunget av en annan tid...

Vilken tid?

Vår tid?

Kan inte tro det...

Ge mig en tidsmaskin

och jag färdas till andra epoker

Ja, så är det

/M

Under den flyktiga himmeln andas de gåtfulla.

Mitt emot står jag.

Mina fötter svävar över alla malstenar

där jag dras allt närmare och närmare.

Så där står ni resliga och mystiska.

Mot skyn i alla era skepnader.

Så annorlunda är ni med er lysande magi.

Hur kan det komma sig att ni finns just här?

/M

Kicka, du kicka

Du ljuvliga lilla flicka

Upp med den lilla hakan

Var inte ledsen

Jag silar dina tårar mellan mina fingrar

Ta mig i din lilla hand

Var inte rädd, jag leder dig

Ge mig tilltro till att vara där du är

Här och nu

I morgon är en annan dag

Kom, du lilla, kom

/M

Skiftningar i dess rätta element eller inte...

Det beror på

I vilket tillstånd man befinner sig i...

Oförändrat, det är så...

/M

Grus i maskineriet.

Den gångna veckan har jag gått omkring i landet som inte finns.

Vaknar upp en morgon i ett sovrum som snurrar runt som den

värsta karusell. Det finns ingen kontroll. Hur jag än försöker

koncentrera mig, få den att stanna, blir det bara värre och värre.

Blundar, för att sedan öppna upp ögonen igen.

Herregud, vad är det som händer? Kunde inte fokusera blicken, den

bara fladdrar runt, runt. Försöker ta mig upp, men måste hålla i mig

för att inte falla ihop som en hög på golvet.

Världens sjögång, fast på fast mark...

Sex år tidigare:

Hon gick ner och tog en varm dusch likt alla andra morgnar, men denna

morgon var sig inte riktigt lik någon annan morgon. Besynnerlig.

Ja, så kan man nog beskriva den. Hon klev ur duschen och svepte

handduken om sig och var på väg uppför trappan när kroppen inte

riktigt ville lyda henne. Plötsligt började allt snurra runt omkring

henne. Hon greppar tag i räcket för att inte tappa balansen, känner

kallsvetten komma krypande, handduken faller ner och lägger sig vid

hennes fötter. Fram kommer en lätt viskning, knappt hörbar "hämta

pappa" säger hon i all sin nakenhet.

Barnen framför henne börjar skrika i kör "pappa, pappa, det är något

med mamma, skynda dig"!

Han rusar in och hinner precis fånga upp henne innan hon faller ihop.

Skräcken lyser i barnens ögon och sen går allt undan...

Nu, sex år senare händer samma sak med mig.

Men till skillnad från min syster, som inte hade den blekaste aning om

vad som hände henne och faktiskt skrämde slag på oss alla innan det

blev fastställt vad det egentligen berodde på, känner jag mig relativt lugn.

Jag tror mig veta... även om jag inte är helt säker.

Orsak: kristaller i örat som har lämnat sin bana... eh?

Livets andedräkt?

/M

Jesus säger; "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden.

Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar:

döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn

och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med

er alla dagar till tidens slut"

(Matteusevangeliet 28:18-20)

Mitt gudbarn.

Otis...

/M

Änglar, finns dom?

"Min" ängel är väldigt speciell, väldigt egen...

Jag har funderat över varför jag har tilldelats just "henne".

Hon lämnar mig inte ifred. Tycker, det gör hon också...

Där står hon - spottar, fräser, gormar, hytter och stampar golv.

Åh nej, tänker jag, inte nu igen...

Men, säger jag, kan du inte vara lite snäll någon gång?

Varför vill du att jag ska vara snäll när du inte ens är det mot dig

själv, säger min ängel, flaxande med sina breda vingar och lyser

till lite med något blink hit och dit.

Hm, ja, jo, men... sen blir jag plötsligt arg, ruskigt arg.

Grubblar en stund och konstaterar att hon har rätt...

Det är då jag skickar ut henne på uppdrag som är betydligt

viktigare än att stanna kvar vid min sida och mitt tjurande.

Så går det dagar, veckor, månader...

Jag saknar henne, min ängel och i mitt undermedvetna

kallar jag henne tillbaka.

Så, där står hon åter igen, som en uppenbarelse mitt emot mig.

Trött, sliten, en aning smutsig, för det tar ju på hennes krafter

att hjälpa...

Kom, säger jag och lägger min arm om hennes svaga vingar.

Så där sitter vi, vid min sänggavel, utan ord.

Orden behövs inte, de känns överflödiga.

Vi bara är och känner.

Det är fint.

I min värld som möter din, vid min sida, din sida.

Min ängel...

Och jag...

/M

Efterlängtad är du

Du ger mig den friska höga luften

Du landar i mina lungor

Tar till mig ljuset av solen, du

Jag sprätter i skogen

Bland kvitter och fallna lövverk, du

Du skiftar i vackra rostfärger, du sprakande du

Äntligen hos mig är du

Min favorit av alla årstider, det är du

Så välkommen du

Du ljuvliga Höst

Du min

/M

Där så många har levt och verkat, där andas jag...

Så många, oändligt många är Ni.

Jag färdas till platser där Ni en gång gått.

Jag sluter mina ögon, försöker Se...

Känner en varsam hand längs min ryggrad.

Anar en vindpust mot min kind.

Och jag är inte ens rädd...

Omgivningar, stämningar, viskningar och rop.

Ni öde Ni.

Ändå så fulla av liv.

Dit ingen längre går...

Där går jag...

/M

Bilder existerade inte under min uppväxt. Finns det fem
fotografier, fördelat på mig och mina syskon, är det nog allt.
Bilderna började komma någon gång i tonåren. Där emellan
ingenting. Då menar jag absolut ingenting. Nada!
Vi ligger i dimmorna någonstans. Kusligt när jag börjar
tänka på det. Det finns inte dokumenterat.
För kameran var helt enkelt inte där...

Är det så enkelt?
Så klart inte, men det skulle kunna vara så.
Då slipper man ställa dom där frågorna...

I mitt föräldrahem fanns det varken konst eller litteratur. Den
klassiska musiken var bannlyst. Den fick jag söka upp på egen
hand. Vad jag däremot fick från min farmor var en rejäl dos
av filmhistoria. Med början från Rudolph Valentino...

Jag skapade min egen slutna fantasivärld, men på den tiden

hade jag inte kameran som verktyg. Den anlände först decennier
senare.

Min sagovärld är svunnen tid...
Den susar liksom bara förbi...
Fortfarande...


/M

Utsatt och sårbar.

Det är så jag känner.

Somliga dagar mer än andra.

Utanför något som ligger bortom min räckvidd.

Se, men inte kunna ta på.

Inte ens snudda vid.

Styrka att kunna stå emot.

Jag lägger också min hand för mitt bröst och

tänker "redskapens redskap".

Skapa, komponera och berätta.

Det är ju det jag vill.

/M

Vad kännetecknar God fotografi?

Jag har ställt mig den frågan väldigt länge.

Finns där en historia bakom som viskar i mitt öra?

Känner jag något alls?

Eller missar jag kopplingen rent symboliskt?

Ligger jag före eller efter min tid?

Är jag mottaglig för meddelanden som ligger dolda någonstans?

Och, som jag inte riktigt kan öppna upp, för jag är helt enkelt

inte där. Än.

Finns det rätt och fel?

- Och vem sätter normerna?

För mig är fotografi helt och hållet en känsla.

Beröring som skakar och rör om. Griper tag...

Om den känslan infinner sig, blir jag angenämt förlorad och

lämnar för en stund...

Vad jag vill säga med min egen fotografi är kanske min egen histora...

/M

Jag är en vandrare i min egen själ, där jag ofrivilligt just nu har

kastat mig ut på en resa mot okända mål.

Spridda skurar i med och motgångar.

Nyanser, vilka jag desperat försöker ta åt mig.

Tillåta.

Jag kan bara hoppas min Ledstjärna finns där för mig och inte

sviker, utan fångar upp när jag trampar snett.

Var jag hamnar, bestämmer jag alldeles själv...

/M

Nyckfull...

Vad gör man med känslor som kommer och går? När de växlar

och skiftar om vartannat, rullar runt som den värsta centrifugen

på tolvhundra varv, så att man fullständigt tappar förståndet?

I alla fall för en stund. Det blir liksom kortslutning, man vill bara

ställa sig och skrika, vråla ut sin ilska och frustration genom hela

dalgången från huset Fyrkappan, ut till det stackars djurlivet som

oskyldigt stannar upp och reagerar - vad är det med henne idag?

Kan man inte låsa in dom, dom där... och kasta iväg nyckeln?

Jag stannar utanför och vaktar tills dom kan besinna sig, hålla

sig i schack...

Men jag vill för fan inte hålla mig i schack! Jag vill ju känna!

Bara inte så här mycket och definitivt inte på samma gång.

Åh! Jag tuppar för tusan av!

Ständigt bilder... alla dessa bilder... alltid detta huvudbry...

/M

God måndag.

Ole från flugfiskarnas rike, Rena, Norge.

Där vill jag vara nu, fast säsongen är över. Jag vill sitta ute på

verandan, blicka ut över älven, dricka kaffe och prata livet med Ole.

/M

Det har varit en märklig sommar.

En bråkig, turbulent sommar, där jag själv står som motståndare.

Den absolut värsta opponent man kan ha.

Någonstans står jag fortfarande kvar i den tidiga våren och trampar...

Vart har du tagit vägen, du sommar, fram till nu?

Jag undrar ju en aning.

Vad var det som inträffade då?

Jag bara stannade av, så där.

Eller är det, det som kallas utveckling?

Just, för man tillåter att det som sker, det sker?

Låt det få ta sin tid...

Acceptera och bara låta vara...

Men för helvete - hur länge skall det här pågå?

Det börjar bli tröttsamt nu.

Det äter energi.

Och, jag måste få in fler uppdrag.

Det är ett annat bekymmer...

/M

Det är mycket jag borde nu. Så har det varit länge.

Fegar ur fullständigt. På mycket.

Jag backar istället för att visa ett jävlar anamma.

Visst, hon visar sig emellanåt.

Då blir det inte nådigt för någon inblandad, inklusive mig själv.

Det är både sorgligt och bedrövligt.

Bör inte vara så.

Har ingen som helst anledning att vara så - alls.

Något är trasigt och har gått i bitar.

Försöker verkligen anstränga mig för att återställa och samla ihop.

Så, vad sker med mig?

Jag har ingen aning. Saknar svaren.

Fast egentligen vet jag så väl.

Eller...

/M

Bakom ingenting

Skymtar något

Eller någonting

Tycker mig se...

Letar mig in

Känner mig fångad...

Snurrar runt, runt, runt

Omgiven av något som tar tillbaka...

Finns du där bakom?

Av ingenting...

/M

Ställde en enkel fråga...

Du kunde inte svara

Svara säger du

Svara mig, säger jag

På vad, säger du

Det jag säger...

Svara mig nu!

Kan du inte, låt bli!

Fuck you!

Säger jag!

/M

Någon som stod mig väldigt nära sa till mig för länge, länge

sedan, "Lev ditt liv väl, Marie."

Vad menar du med det, undrade jag.

"Lev, lev, lev... Vad mer behöver du veta?"

Allt, säger jag.

"Livet för med sig det mest besynnerliga händelser

och ibland kan vi känna oss en aning vilsna. Försök att hålla

din livslåga glödande. Skapa din egen historia och glöm inte

ditt hjärta på vägen. Strunta i allt annat, men ditt hjärta kan

du inte lura i det långa hela. Det kommer i fatt, men jag har

stor inblick, jag vet att du hämtar upp det."

Jag förstod inte innebörden av budskapet då, men idag har

orden en annan klang och har fått följa med mig i livet.

Orden har blivit en del av henne, också en del av mig.

Hon var klok, min mormor.

/M

Det kritiska ögat.

Granskande ser du på mig...

Med...

Bedömande...

Skeptiska...

Analyserande...

Likt en Falkögas skarpa blick, ser du igenom.

Studsar tillbaka.

Är det nu jag ska känna rädsla?

Men jag då?

Jag ser magin...
Ljuset...
Kunskapen...
Visheten...
Kanske till och med själen...

Det förflutnas öga...
Det kritiska ögat...

Mitt öga...


/M

Kan man säga att man har vetskap om något som man

egentligen inte vet ett skit om när det kommer till kritan?

Inte på något sätt. Ändå infinner sig en förnimmelse av just

den insikten, den kunskapen som är så klockren, att man vet

trots allt.

Står stilla som en stagnerad docka.

Kan inte röra mig, ens om jag vill.

Trevande, sökande, drar jag ofrivilligt åt olika håll och

försöker någonstans inne i mig finna någon logik till alla

dessa fotsteg.

/M

Går igenom negativen till Kullaberg projektet. Igen. Känns
vemodigt. Det borde vara avslutat för länge sedan och bok
ute i butik. Av flera anledningar har det inte blivit så.
Kullaberg har jag tillsammans med min andra hälft, Robert Versa.


Samtidigt med Kullaberg har vi haft och har flera egna projekt
igång. Vi har också dragit åt olika håll innehållsmässigt. Robert
håller sig strikt till gatufotografi och i den dokumentära andan.
Själv har jag börjat spreta i mitt bildspråk och har börjat släppa
på vad som är "rätt och riktigt" rent tekniskt.


Bilden står alltid i centrum här hemma och allt som oftast
uppstår det hetsiga och djupa diskussioner att nästan taket
lyfter emellanåt i huset Fyrkappan.


I vilket fall som helst, Kullaberg måste få ett avslut, vilket
i sin tur innebär start på en bokprocess. Format, layout, tryck
och val av papper.

Jakten på finansiering?
Suck.

/M