Jag fortsätter min vandring
på de slingriga vägarna,
in i mitt djupaste djup.

Det som var igår,
är inte idag.
Allt är föränderligt…

Eller är det bara jag?

Jag skiter i detta.
Tar mig in till Anna von Hausswolff,
livs levande på Dunkers scen ikväll.

Tillsammans med mina stigar,
kan jag sedan vandra hem i natten,
med en melodi på min väg…


/M

Den prunkande våren
lyser med sin fulla närvaro.
Var tar du vägen?

Istället faller regnet.
Sveper in mig och huset Fyrkappan
i en iskall, blöt filt.

Dalgången är inlindad i dimma
och det enda jag hör
är smatter, porlande av vatten.

Min blomsterträdgård med alla sina dofter
har tagit steget tillbaka.
Som om den inte riktigt vill vakna ur sin dvala.

Det uråldriga äppleträdet
har ännu inte vaknat till liv
med sin böljande vita klänning.

Kastanjerna står givakt
i allén och vägrar
öppna sina kronljus.

Kungen av alla fåglar
uteblir med sin skönsång.
Kaprifolen…

Men, jag kan inte låta bli att undra,
om inte Karin har ett finger med i spelet…

Natten är tyst och doftlös.
Jag kan vänta…


/M

Det finns en hemlig skrift,
dold bakom oss.
Det finns en lögn,
inbäddad i orden.

Det finns en sanning,
endast menad för oss.
Det finns ögon som ser,
det vi vill se.

Den besudlade lögnen…

Är vi verkligen sanna,
så sanna…
Att allt vi snuddar vid,
det vi kallar lögn…
blir till korn av sanning?

Säg mig…


/M

Det är natt i huset Fyrkappan.
Den långa fredagen har övergått i
Påskens Afton, i skrivande stund.

Jag lägger mina glasögon i boken,
uppochned.
Blocket är uppfläkt med pennan bredvid.

Tiden går.
Jag med.
Du också…

Varför har vintertid
övergått i sommartid?

Vi är snart inne på den fjärde dagen... är det Påskdagen?
Av Jesu kristi tid.

Maria Magdalena, var finns dina händer?

Och jag…

Jag har druckit upp den sista
blodsdroppen av ett utsökt vin.


/M

Jag följer länge med blicken.

Försöker bevara känslan.

Flaxande vingslag mot vattnet, regnet av glittrande pärlor.

Flyg, flyg mot himlen.

Åh, vad jag vill följa med.

Bort med alla ledsna tankar.

Låt dom försvinna ut i intet.

Sprid, sprid för vinden.

Om än bara för en dag.

/M

Virvlande vindar.

Snöflingor mot mitt ansikte.

Det viner om öronen och tjuter i takt med storm av snö.

Den vill inte riktigt bestämma sig åt vilket håll den ska komma.

Och jag, jag befinner mig mitt i.

Jag fryser och huttrar.

Drar upp hättan och spänner till i takt med stegen.

Plötsligt vill jag bara lägga mig ned i den mjuka, kalla snön.

Tillsammans med snöängeln bredvid.

Vi ler.

Hon och jag.

Blink blink, du blink.

Jag är glad.

Sprudlande lycklig.

Varm i mitt hjärta.

Väder, väder.

Jag lever.

Omfamnar.

Det gjorde jag igår.

Idag.

Inbäddad av snötäcken i strålande sol.

Omfamnar.

Det gör jag.

I morgon också.

/M

Dagen efter.

Farväl...

Stilla.

Annorlunda?

Inte nämnvärt.

Bara så tyst...

Den första dagen.

På ett nytt...

Tiotalet...

Hämtat från en antik stumfilm.

Från ett helt annat århundrade.

Om några timmar övergår så denna första dag till den andra dagen.

Jag känner mig plötsligt lite bättre till mods.

Hej, hej...

/M

Kodernas språk...

Ord, ord, alla dessa ord...

Vad är det vi vill berätta?

Egentligen?

Skiftande karaktärer när vi minst anar det.

Dolda budskap inlindat i citronskrift...

Där någonstans mellan raderna finns dom tillgängliga...

Ser vi?

Korn av sanning...

Hur skrämmande nära ligger den lögnen?

/M

Vi ser när vi tror...

Vad tror du på?

Berätta.

Bara för mig...

Vi omringas av det gåtfulla...

Slut dina ögon och se...

Kanske blir du överraskad.

Om du tillåter och vill ta emot.

Har du modet till det?

De flesta av oss, vilka jag kallar vi.

Har drömmar...

Bevisar inte det att vi befinner oss i en helt annan dimension?

Vi tror det när vi först ser det.

Eller.

Vi ser det när vi verkligen tror det...

Jag bjuder dig...

Får jag lov?

Tillåter du?

/M

Julens följeslagare är lugn och ro...

Jag vill ha stillheten.

Varför all denna förvirring mitt i all kaos...

Det enda jag vill ha är ro i lugnet...

Tipp, tipp, tipp, tapp...

Tingel, tangel.

Tangel, tingel.

Pling, pling.

I ett blink...

Där står du i slutet på den andra dagen.

Stampandes på min tröskel...

Ändå, säger jag, välkommen in december!

/M

Grus i maskineriet.

Den gångna veckan har jag gått omkring i landet som inte finns.

Vaknar upp en morgon i ett sovrum som snurrar runt som den

värsta karusell. Det finns ingen kontroll. Hur jag än försöker

koncentrera mig, få den att stanna, blir det bara värre och värre.

Blundar, för att sedan öppna upp ögonen igen.

Herregud, vad är det som händer? Kunde inte fokusera blicken, den

bara fladdrar runt, runt. Försöker ta mig upp, men måste hålla i mig

för att inte falla ihop som en hög på golvet.

Världens sjögång, fast på fast mark...

Sex år tidigare:

Hon gick ner och tog en varm dusch likt alla andra morgnar, men denna

morgon var sig inte riktigt lik någon annan morgon. Besynnerlig.

Ja, så kan man nog beskriva den. Hon klev ur duschen och svepte

handduken om sig och var på väg uppför trappan när kroppen inte

riktigt ville lyda henne. Plötsligt började allt snurra runt omkring

henne. Hon greppar tag i räcket för att inte tappa balansen, känner

kallsvetten komma krypande, handduken faller ner och lägger sig vid

hennes fötter. Fram kommer en lätt viskning, knappt hörbar "hämta

pappa" säger hon i all sin nakenhet.

Barnen framför henne börjar skrika i kör "pappa, pappa, det är något

med mamma, skynda dig"!

Han rusar in och hinner precis fånga upp henne innan hon faller ihop.

Skräcken lyser i barnens ögon och sen går allt undan...

Nu, sex år senare händer samma sak med mig.

Men till skillnad från min syster, som inte hade den blekaste aning om

vad som hände henne och faktiskt skrämde slag på oss alla innan det

blev fastställt vad det egentligen berodde på, känner jag mig relativt lugn.

Jag tror mig veta... även om jag inte är helt säker.

Orsak: kristaller i örat som har lämnat sin bana... eh?

Livets andedräkt?

/M