Jag är en romantiker
av tillbakadragen natur.
Utan kedjor…

Men jag är också snärjd
av mina sinnen
där jag inte finner ut
från mitt fängelse.

Där inne har jag stor frihet…
att lära känna annan verklighet.
Den frigörs först om jag tillåter
fantasin ta emot nyckeln.
Jag kan höra hur den vrider om
och tar tillbaka all reson.

Jag är en romantiker.
Utan kedjor.
Bortom all logik…

Det är så befriande.


/M

Somliga dagar,
vet jag inte vad.

Men somliga dagar,
är just vad…

För vad är vad,
av dagar
som är somliga.

Av det som är idag?


/M

I landet öster om månen.
Där finns det en port.
Med den magiska nyckeln öppnar den sig.
Där står hon igen från sagornas land.

Jag tvekar plötsligt och sätter mig ned.

Följer du med?
Inte idag, säger jag.
Jag är trött, hängig och ur form.
Jag vet, säg det du.

På tvären, alltså.
Trulig på det mesta.
Nästintill omöjlig.
Hur kan det vara möjligt?

Jag reser mig lika plötsligt.
Drar igen porten.
Vrider om nyckeln,
till landet öster om månen.

Med lättsamma steg styr jag mot min vackra dalgång.
Jag vill vara fri och ledig från mitt fotografi.
Idag.

I landet väster om nu…


/M

Jag funderar mycket.
Över livets grubblerier.

På knivar och gafflar.
Kanske en och annan sked.
Päron och äpplen.

Varför kan man bara inte skapa,
en annan ordning mitt i all oordning?
Eller tvärtom?

Måste allt klinga resonligt?
För vem?
Jag vill inte vara förnuftig.

Jag vill sväva…


/M

Men Agda, vart är du på väg?
In i sagornas land…
På återseende.

Väl?

/M

Karaktärer av olika slag.

Ansikten som skiftar.

Susar förbi och stannar kvar.

Mötet mellan.

Tycker om.

Väldigt mycket.

Det lilla barnet av den äldre...

Den kloke.

Den vise.

Han visar sig på höstens dagar.

Där allt har övergått i det vilsamma lunkandet.

Det är något med människor som är.

Det är så vackert.

När jag möter.

Värme genom min lins.

Jag tänker...

Så vill jag möta kärlek.

Genom ett liv.

/M

Jag hade en klar linje.
Den linjen är inte längre självklar.
Syfte och mål var redan bestämt.

Begränsningar.
Funderingar.
Frustration.
Över bloggen.

Min roll som fotograf.
Presentation, behövs det?
Återkommer om det.

När det andra ögat.
Kommer i kapp det första.
Och jag mig själv.


/M

Märkligt.

Det kryper innanför.

Skinnet alltså...

Summering år 2009;

Uselt.

Fuck!

Punkt.

Just nu vill jag bara gömma mig i klänningen och tyllens

svepande vindar där det rena och oskyldiga griper tag i mig.

Ruskar om...

Där bortom det gångna året önskar jag vissa minnen ska falla

i glömska och aldrig, aldrig någonsin ska få uppenbara sig

för mig igen.

Smärtsamt.

Förbannat smärtsamt.

Sträcker jag ut min sökande, trevande hand, så kanske, kanske

en annan fångar upp min, med en fast hand som säger genom

en pust;

"Jag håller dig kvar så länge du vill.

Hur du möter år 2010 bestämmer du själv...

Omfamna och möt.

Slut dina ögon och kom in i min famn.

Slå dina armar om mig, men sluta, aldrig, aldrig att se...".

Ja, det låter helt underbart, så glasklart, så enkelt...

Men du, hur fan gör jag det?

/M

Jag tänker så mycket nu.

På allt.

Men vad?

Jag förvånas ständigt över sakernas förhållanden.

Jag kommer på mig själv.

Djupt försjunken i mina egna tankar.

Hur de reflekterar.

Hur de spekulerar.

Nästan desperat letar efter svar...

Mina grubblerier har blivit av den karaktären.

Som trasslar sig in.

Tankarna fastnar och fångas in i ren ovisshet.

Tendenser till att skena iväg.

Ut i sväverier.

Som i en dans.

Det är så mycket jag måste ha i åtanke.

Just, just så.

Hålla de där tankarna i schack.

Vill jag verkligen det...

/M

I tvivlarens hopp

Hoppets förtvivlan

Själva tvivlaren

Någonstans i hoppet?

Men...

Där emellan finns ju jag...

/M

I det dunklas suddighet

Blir vi de osynliga...

Gripbart för de andra som ser

De visar vägen för de blinda...

Vi kan nudda, men vågar vi?

Sträck ut våra händer

Våga känna...

Våga möta...

Det är smärtsamt vackert

I det dunkla...

Visst är livet poesi

Om vi hittar ut från dunklet...

Ut ur dimmorna...

Men att vi faktiskt också vågar vara kvar...

I det diffusa...

Jag dansar i skuggornas sken...

Är det en svaghet?

/M

Ur det vackert dramatiska

döljer sig det odramatiska

Ursprunget av en annan tid...

Vilken tid?

Vår tid?

Kan inte tro det...

Ge mig en tidsmaskin

och jag färdas till andra epoker

Ja, så är det

/M

Kicka, du kicka

Du ljuvliga lilla flicka

Upp med den lilla hakan

Var inte ledsen

Jag silar dina tårar mellan mina fingrar

Ta mig i din lilla hand

Var inte rädd, jag leder dig

Ge mig tilltro till att vara där du är

Här och nu

I morgon är en annan dag

Kom, du lilla, kom

/M

Utsatt och sårbar.

Det är så jag känner.

Somliga dagar mer än andra.

Utanför något som ligger bortom min räckvidd.

Se, men inte kunna ta på.

Inte ens snudda vid.

Styrka att kunna stå emot.

Jag lägger också min hand för mitt bröst och

tänker "redskapens redskap".

Skapa, komponera och berätta.

Det är ju det jag vill.

/M

Vad kännetecknar God fotografi?

Jag har ställt mig den frågan väldigt länge.

Finns där en historia bakom som viskar i mitt öra?

Känner jag något alls?

Eller missar jag kopplingen rent symboliskt?

Ligger jag före eller efter min tid?

Är jag mottaglig för meddelanden som ligger dolda någonstans?

Och, som jag inte riktigt kan öppna upp, för jag är helt enkelt

inte där. Än.

Finns det rätt och fel?

- Och vem sätter normerna?

För mig är fotografi helt och hållet en känsla.

Beröring som skakar och rör om. Griper tag...

Om den känslan infinner sig, blir jag angenämt förlorad och

lämnar för en stund...

Vad jag vill säga med min egen fotografi är kanske min egen histora...

/M

Hon står vid en skiljelinje och vet inte var framtiden leder

henne. Det är med visst vemod som hon tar farväl

av det som varit.

Någonstans i vimlet ser hon någon med utsträckt hand, men

den försvinner lika fort som den visat sig.

Med viss förbryllning undrar hon vad det har för betydelse,

men innerst inne vet hon.

Likt symbolismen kan hon inte annat än tänka att den

verklighet hon uppfattar med alla sina sinnen, är i själva

verket en symbol för något helt annat...

Frågan är vad?

/M

Om ett hjärta

Mitt hjärta

Men också om smärta

Som gör ont

Så ont

Långt inne i mitt hjärta

Min själ

Mitt vara

Och inte vara

Tar tag i mitt bröst med kupad hand

Trycker till

Det blir lugnt

För en stund

Något tar tag med våldsam kraft

Greppar

Suger tag

Sliter ut mitt hjärta med ett rovdjurs fasansfulla skrik

Slungar ut och ner i avgrundens svarta hål

Där blir hjärtat kvar

Blödande

Pulserande

Känner hur jag blir liggandes kvar i fosterställning med krökt rygg

Krypande försöker jag desperat gripa tag om mitt hjärta

Sätta det på plats i mitt bröst

Resa mig upp och gå rakryggad därifrån

Någon säger - den vise har sju öppningar i sitt hjärta

Och ingen av dem är stängd

Jag säger - mitt hjärta har inga sju öppningar

De är förnärvarande stängda

Och gapar efter den vises själ

/M

Förlorar mig själv för en stund

Trasslar mig inåt och kan inte riktigt samla ihop tankarna

Få det till ett vettigt resonemang och dra en slutsats

En klok sådan

Konsekvenserna är många

Det gäller att kunna se

Se om det kommer tillbaka

Överhuvudtaget

Vill jag se?

Kanske väljer jag bortom...

Men om jag bestämmer att se bortom...

Varför infinner sig då inte min klarsyn?

Insikten finns där

Det är bara att se

Att den faktiskt, finns där

Bortom...

/M

Förlorar mig bort i musikens och dansens sken.

Tillsammans med det röda tjutet försvinner jag in i dimmornas förvirring.

Famlar förtvivlat i mörker och kan inte finna ljuset som

leder mig till andra sidan stigen.

Måste, det bara måste.

Tillbaka.

Tillbaka till mig...

/M

Ibland får man ta ett steg fram, för att sedan backa tre.

Återhållsam, ett finare ord för ren och skär feghet.

Jag har väl inget att bevisa - eller har jag det?

/M