Tänk dig allt som varit.
Och faktiskt är…
Skall så vara.

Tänk dig in i
den beslöjade dimman
där du ännu inte har lyft.

Tänk dig med en blick,
så klar att du svävar trots allt.
I det stilla…

Tänk dig det vackert oändliga…

För det är just din förmåga
till det oändliga, i förvandling
som visar dig vägen.

Utan ände…


/M

Trampar mina steg för länge sedan.
Som en pust från dåtiden ligger det skira
framför mig, bakom mig, om mig…

Öppna möjligheter i de vemodigas land.
Livets fortsättning i den tillkommande världen.
Med blodet pulserande, kokande av alla minnen…
Stannar jag envist kvar.

Det kommer alltid en morgondag
med början på något nytt.
De tiotusen sköna tingen…

Så,
jag sluter mina ögon och kliver in,
i mitt liv…
Utan undantag.


/M

Jag fryser.
Klockan närmar sig fyra på morgonen.
Jag fryser till igen.

Slänger på mig koftan.
Bilder överallt med nummer,
och röda kryss.

Håller inte, håller inte…
Bort, bort som fan.

Jag fryser.

Ska jag gå och lägga mig?
Dra täcket över huvudet?
Vakna med ett annat sinne?
I morgon är en annan dag?

Kryper upp i soffan med filten om mig.
Slänger med trötta ögon,
en glimt över bordet,
med alla utkast liggandes huller om buller.

Vilket jävla skit!

Blicken fastnar vid en utsorterad bild,
färdig för papperskorgen.

Slöjor.
Vita slöjor.
Slöjor av alla...

Sanden...
Som sanden,
i ett timglas…

Sa jag att jag fryser?


/M

Ut, ut i livet.
In, in genom ljuset.

Ändå vandrar jag i mörkret.
Men mitt mörker är inte svart.
Det sägs att skapelse tar form
i det mörka rummet.

Det latenta ljuset ligger snubblande nära mig,
om jag bara ser och inte blundar.
Någonstans möter jag de där strålarna,
som bara väntar på att få gripa tag längs min ryggrad.
En kittling om vad som komma skall.

Jag avvaktar.
Inväntar.
Mötet med skenets skimmer.

/M

När den svarta natten,
möter dagen.
Då är jag fortfarande inne i djupsömn.

I ett bakrus av eftertankar,
lämnar jag den lilla flickan
som stannar kvar i det där mellanrummet.

När jag väl närmar mig,
sida vid sida,
då är flickebarnet alltjämt kvar…


/M

Varför snurra runt i en djungel,
som man ändå inte hittar ut ur?

Varför allt irrande i snår,
som man ändå inte förstår?

Varför överhuvudtaget ha visioner,
som allt mer svävar ut i luftslott.

Varför?
Kanske är det just därför…


/M

Rött hjärta.

Vit själ.

Svart hål.

Låt skuggornas andar

falla över ditt mörka sinnelag.

Ditt inre väsen.

Gå ifrån ditt tunga hjärta...

Möt ömhet.

Möt kärlek.

Lägg det sedan försiktigt

i din kupade hand.

Omfamna det du har.

För vad blir kvar.

Av oss.

Utan det?

/M

Omgivna av de slutna rummen.

Ostörd är tystnaden.

Ögonblick som dröjer sig kvar.

I en frusen tid.

Den delar vi i en magisk stund.

Vi tre.

/M

Befinner mig i en snurrande karusell av olika beslut.

Där känslan överträffar och fullständigt kapitulerar.

Den lämnar allt rimligt sunt förnuft.

Skit också.

Tror jag stänger av för idag.

Imorgon.

Möter jag en ny dag.

Där förnuftet snubblar över i ren triumf.

Och går förbi känslan.

Jag hoppas det.

/M

Tanken om.

Det där.

Det synliga i sin helhet.

Med lättsam bris snuddar den vid.

I solens varma famn.

Andrum av tankar.

Det är nästan gripbart...

/M

Ledsenhet...

Jag känner mig ofta missmodig.
Bedrövad och en aning sorgsen numera.
Ledsen i ögat.
Helt enkelt nedstämd.

Upprymd, glad och harmonisk.
Så, så balanserad.
I nästa...

Dessa känslor av inget slut.
De har verkat länge, så länge nu.
Dom vill inte riktigt lämna mig ifred.

Jag vill bara förbi.
Allt det ledsna...


/M

Hemlighet, du hemlighet...

Hej, du...

Öppna dig

Från det mörkaste, mörka

Till det ljusaste, ljusa

Släpp in mig

Du mörker

Du ljus

Omfamna mig med dina strålar

Så mycket du förmår

Du behöver inte ens truga

Jag tar tacksamt emot

Ditt ljus på mig

Anstränger jag mig något,

kan jag nudda dig med mina fingerspetsar

Försiktigt, så försiktigt

Ditt varma sken

Jag behöver dig nu

Mitt liv...

Åh, hemlighet, du hemlighet

Hej igen, du...

Vad ligger i det dolda?

I det ljusa, i det mörka...

Om mig...

/M

Änglar, finns dom?

"Min" ängel är väldigt speciell, väldigt egen...

Jag har funderat över varför jag har tilldelats just "henne".

Hon lämnar mig inte ifred. Tycker, det gör hon också...

Där står hon - spottar, fräser, gormar, hytter och stampar golv.

Åh nej, tänker jag, inte nu igen...

Men, säger jag, kan du inte vara lite snäll någon gång?

Varför vill du att jag ska vara snäll när du inte ens är det mot dig

själv, säger min ängel, flaxande med sina breda vingar och lyser

till lite med något blink hit och dit.

Hm, ja, jo, men... sen blir jag plötsligt arg, ruskigt arg.

Grubblar en stund och konstaterar att hon har rätt...

Det är då jag skickar ut henne på uppdrag som är betydligt

viktigare än att stanna kvar vid min sida och mitt tjurande.

Så går det dagar, veckor, månader...

Jag saknar henne, min ängel och i mitt undermedvetna

kallar jag henne tillbaka.

Så, där står hon åter igen, som en uppenbarelse mitt emot mig.

Trött, sliten, en aning smutsig, för det tar ju på hennes krafter

att hjälpa...

Kom, säger jag och lägger min arm om hennes svaga vingar.

Så där sitter vi, vid min sänggavel, utan ord.

Orden behövs inte, de känns överflödiga.

Vi bara är och känner.

Det är fint.

I min värld som möter din, vid min sida, din sida.

Min ängel...

Och jag...

/M

Nyckfull...

Vad gör man med känslor som kommer och går? När de växlar

och skiftar om vartannat, rullar runt som den värsta centrifugen

på tolvhundra varv, så att man fullständigt tappar förståndet?

I alla fall för en stund. Det blir liksom kortslutning, man vill bara

ställa sig och skrika, vråla ut sin ilska och frustration genom hela

dalgången från huset Fyrkappan, ut till det stackars djurlivet som

oskyldigt stannar upp och reagerar - vad är det med henne idag?

Kan man inte låsa in dom, dom där... och kasta iväg nyckeln?

Jag stannar utanför och vaktar tills dom kan besinna sig, hålla

sig i schack...

Men jag vill för fan inte hålla mig i schack! Jag vill ju känna!

Bara inte så här mycket och definitivt inte på samma gång.

Åh! Jag tuppar för tusan av!

Ständigt bilder... alla dessa bilder... alltid detta huvudbry...

/M

Det är mycket jag borde nu. Så har det varit länge.

Fegar ur fullständigt. På mycket.

Jag backar istället för att visa ett jävlar anamma.

Visst, hon visar sig emellanåt.

Då blir det inte nådigt för någon inblandad, inklusive mig själv.

Det är både sorgligt och bedrövligt.

Bör inte vara så.

Har ingen som helst anledning att vara så - alls.

Något är trasigt och har gått i bitar.

Försöker verkligen anstränga mig för att återställa och samla ihop.

Så, vad sker med mig?

Jag har ingen aning. Saknar svaren.

Fast egentligen vet jag så väl.

Eller...

/M

Kan man säga att man har vetskap om något som man

egentligen inte vet ett skit om när det kommer till kritan?

Inte på något sätt. Ändå infinner sig en förnimmelse av just

den insikten, den kunskapen som är så klockren, att man vet

trots allt.

Står stilla som en stagnerad docka.

Kan inte röra mig, ens om jag vill.

Trevande, sökande, drar jag ofrivilligt åt olika håll och

försöker någonstans inne i mig finna någon logik till alla

dessa fotsteg.

/M

In i en trång kammare jag befinner mig...
Var kan du inte ens ana
Men det behöver du inte, för det är bara jag som befinner mig där
Och där jag befinner mig sträcker sig långt, långt tillbaka i tiden

I hemligheternas kammare
Det är där...
Där jag befinner mig just nu

Sanning av alla sanningar

Hur tolkar vi den?

/M