De inre djupen och de yttre rymderna
De stängs
De öppnas
Och sluts igen
Men ingen kliver ut
i förklaringens ljus
Som sig själv
Det är som att grubbla
över sådant man ändå inte
kan göra något åt
/M
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Populära inlägg
-
En plats, en själ Av en endaste enda I spåren av Vivaldi Det är allt, som finns kvar Jag återvänder a... -
Någonstans i tiden Någonstans… Beyond faces Flickan bortom allt Dit ingen kan röra Hjärtats öga i själen Stoppar hon någon annan... -
En ängel kom innanför min tröskel utan att knacka. En annan ängel, som var långt ifrån en ängel, rörde om i maskineriet. Jag gråter ifrån mi... -
Själarna dansar jämsides utan saltvatten på hennes kind Bortom allt det som är där… Det är hennes dröm Om än, så ... -
Den fria viljan kommer ur straffet Ansvaret håller jag i mitt hjärtats hand Starta inte krig med mig Skölden... -
Det är oreda i mitt huvud. Det är kaos i mitt liv. Det är blod av ont som rinner i min själ. Med skiljelinjer och tvära kast, står jag inför... -
Den där färden, den är förgänglig Utan svårigheter, utan hinder… Den måste finnas där Från det mörkaste, mörkast... -
Orsakernas verkan är inte alltid vad det ser ut att vara. Utan näring är vi de dödas döda. Jag undrar, spinner och väver livet sitt eget öde... -
Köld av fasa i februari utan strid Det blåa korsar det bruna Vid ett hav som river murar Där hon och någon Möts möts Någonstans i de naknas ...
Ja.
SvaraRaderaÅh, kära. Dina bilder. <3
Jo...
RaderaTack Livet, fining där.
Kram!
/Marie
Fantastiskt foto och få ord med stor mening. Fint i hop och vackert. Kram/Loll
SvaraRaderaLoll - Jag tror vi delar dessa tankar alla, mer eller mindre.
RaderaIbland blir jag så trött på alla charader - vad finns det egentligen, att bli rädd för?
Kram i natten,
/Marie
Ytspänningen som ryker men det bildas en ny. Jag brottas med mitt. Hennes beslut (som jag egentligen inte vet vad det innebar) och mina behov (som jag vet att hon skulle ha respekterat) gör att det inte blir helt delningsbart. Än. Jag försöker hitta en väg, men kanske är det så att grubbleriet slutar som ältande, eller har jag bara inte snurrat tillräckligt många varv? Består av så många olika aspekter. Nu skulle jag vilja vända och vrida lite på hennes beslut. Men törs inte. Och än en gång blev det din blogg som utsattes för mina sidomonologer. Jag tänker mycket och bra här inne ävensom spåren jag lämnar efter mej är långa och obegripliga. Tack!
SvaraRaderaAnn - Jag tror jag förstår...
RaderaNågonstans gör jag det.
Jag är övertygad om att du finner den där öppningen, jag vet att du är på god väg - du vill ju veta, eller hur?
Och Ann, jag är glad att du finner en slags ro här för dina tankar. Det gör mig både stolt - och rörd.
Dina spår är allt annat än obegripliga. Tro mig!
Kram!
/Marie