Under huden, den där huden...
Den finns bara under henne
Sova i en enda blund
Det var nära

Gudarnas bevingade budbärare
Som osynliga dimmor färdas de på himlen
Bortom allt, i de dödas famn
Ingen kan röra henne nu

Inte ens du...


/M

Hon kommer från ljuset med sanning av grus och korn
I en enda blick, i en enda blund
Och där månen möter isis

I någonstans i tiden, i någonstans, som inte är här
Hon förnimmer, hon urskiljer
Allt, för att nudda vid

Inget kan gripa tag i henne nu...


/M

   Tystnaden talar till allt det vi inte säger...
   Alla rummen av allt i mellan, fyller vi sedan i
   Vad är då verklighet, när vi hela tiden flyr...


   /M

Som formen på en spira, pekar mitt finger
Ända upp till himlen
Och tillbaka igen

Snurrans glädje i sorgens famn, gråter i nordans inferno
En annan vind piskar mot blottat hjärta
Och jag känner mig plötsligt varm

Rötternas starka fäste,
vittnar om en viskande ängel
Som svepande dansar förbi i
M, M, M...

Glimten av ljus visar du mig måne
Under takåsar där ingen annan än jag
Och sinnenas skog, bor kvar


/M

Vindens kyssar sveper åt motsatt håll
In i dimman försvinner vi alla
Vem kunde ana, allra minst jag

Och där livet vilar
Vilar även vi
Så och jag...

Själarnas hölje
Följt av ett ljus i gryning
Den heligaste formen av vatten

Det är fan liv...


/M

Ingen slänger ord
Som honom
Ingen
Ingen tar emot dem bättre
Än henne
Ingen

Men hon vet, hon vet
Hon kastar iväg allt nu
Klädd i svärtans vita
Svarta lögner
Snurrar in sig i vita
Svart som dagen, vit som natten

Som ett spjut av eld
Skjuter hon rakt in
Och lämnar
Hon, kvinnan
Ljuv som en lilja
För alltid en flicka...


/M

Den inre platsen där allt står stilla
Till den översta solens ljus
Som en vindpust rörde den vid

Så, hon sväljer ett andetag och kör vidare...


/M

   Och så fort hon kliver in
   Så är det just där, hon möter ässja
   Men ässja brinner inte i henne
   Den brinner i dig...


   /M

   Never speak a sound...

   Denna gången är tron den allierade
   Om jag förlorar den känslan, var hamnar jag då
   Utan den faller allt i avgrundens smulor
   Inga vita liljor i världen kan ersätta en förlorad känsla
   I det jag känner
   Genom allt...
   Ödet väver tidens akilleshäl

   ...och inte fan är jag silent längre heller


   /M

Hon undrar när allt tappar mening
Den dagen vi dör, då lever vi
Och när vi lever, då dör allt

Sov hela vägen men vakna i tid...


/M

En symfoni av känslor
Inbäddat av gårdagens då
Kalejdoskop
Som i en annan spegel

Den rörliga bilden av evigheten
Som Platon sa, den är också min
Min
Den enda av sanningar...

Vatten, vatten, vatten
Och allt där i ovan
I allt det som är nu
Där dansar hon

Är det det som är oklanderligt...


/M

Tolerans för mod
Där Världen är åter i balans
"Himlens tjur" är sisu i allt det som är mitt
Där alla stenar faller för fred

Det vilda
Den viljan
Där känslor går över styr
En puls mot det eviga

Det finns en tid av oro
Och den tiden är nu
Kärnans innersta krig tar sin början
Jag önskar mig mod


/M

Av den vinden
Som i en tråd
Håller den ihop allt
Den är
För evigt förgänglig

Molnen försöker hålla ihop allt
Likt ett vingpar
Inget ont fångad av en fjäder
I en alldeles för lättsam sol

En resa över hinder
Där svårigheter är fullkomliga
Efter allt sökande
Från det mörka till det ljusa
Vägar av alla kors

Allt där i mellan är för evigt jag...


/M

Tillvarons möjligheter
Människans hand
Den resan

Svårigheter
Förvandlingssymboler
Förgänglighet
Val
Den högra, den vänstra
Som att träda över blod

Den vises sten
Visar alla händer
Och jag minns varje steg


/M

  Dolda budskap
  Kommer med en bärare
  Ankomsten pekar och avfärdar
  Det som är allt
  I motsatt riktning

  Allt är skenbart
  I det skira, i det sköra, i det spröda
  Det dubbla är förbi
  I allt
  Som var i går

  Och kvar är dofterna
  Av i morgon...


  /M

   Dess vingar är vinden

   I medvetandets tillstånd
   Tanken och dess kraft
   Om hon förlorar den känslan...

   Botgöring
   Vrede
   Och splittring
   Val
   Hon går inte längre i sönder
   I det förflutna

   Nej, hon är inte rädd
   Tiden finns inte längre för det
   Den är nödvändig, för att hon
   Äntligen ska flyga vidare

   Elden brinner inom henne
   I något hon trodde var dött
   Tack "någon" för det

   Luftens andar besitter magiska krafter
   Och kanske börjar hon få sina egna vingar
   Sida vid sida, om hennes sagofåglar

   Hon, som är slöjans ros av alla rosor
   Ända upp, till De Två Månarnas Land
   Och tillbaka
   Igen


   /M

   Som att färdas längs vägen utan att finna en port...

   Ett sökande efter den egna sanningen där också andra kan känna igen sig
   Jag försöker gripa tag om en känsla, en stämning
   I efterstadens ljus

   Tid för eftertanke
   Om än bara för en kort stund
   Berörs jag av allt jag ser

   "Övergången från mörker till ljus, från förgänglighet till evigt liv"

   Säg mig, vart är jag på väg nu...


   /M