Copyright © Marie Rosenqvist 2009-2016. All rights reserved. Alla fotografier och texter tillhör Marie Rosenqvist om inget annat anges. All kopiering/publicering utan tillstånd är förbjuden.

söndag 27 februari 2011




När man vill krama om ett hjärta
så ömt att det gör ont.
Vad fan gör man då?

Blundar och går?


/M

torsdag 24 februari 2011




Kan man drunkna i det egna?
Sluta om ett skal i det oförstörbara?
Sjunka med andan i behåll?

Jag undrar…

Baby, baby
Sch, sch, sch
Baby, baby, me

Om det oförstörbara finns i allt det verkliga.
Varför är det då inte här?
Slutet i början i det slutna.

Jag undrar…

Omsluten bland bubblor av allt det nakna.
Naken sjunker det slutna om.
Det första andetaget sjuder om.

Andas över ytan i det egna.
Du, världsande…
Jag kallar dig.


/M




måndag 21 februari 2011




Visarna snurrar sig stilla.
Det doftar minnen i mina fotspår.
Av allt jag ser.

En rörelse så känslig att den förblir frusen.
Sinnen så bräckligt starka att de följer i de sex.
Om jag bara hör och ser…

Regnet dansar över min panna.
Jag ler och följer sprudlande med.
I dofter av minnen som en kyss i vinden.

Jag vill ta in smaken i min mun. Nu.
Jag vill ta in doften. Av allt nu.
Rör inte stunden. Nu.

Det dolda gömmer budskap inbäddat i livet.
Som jag ännu inte kan tyda.
Men, det finns där under huden.

Så stilla snurrar visarna.
Amarant.
I det ständiga.

Det evigt vara av inte vara…


/M

torsdag 17 februari 2011




Hon tar sin hand i gårdagen.
Stannar upp och möter framtiden.
I morgondagen.

Någonstans i tiden, där i mellan.

Sagornas fabler följer med och sjunger om evig längtan.

Förbi alla hinder.
De visar henne vägen in i gryningsljuset, där skillnader utplånas.
Och lovar renässans i livets sång.

Hon flyter på luft genom vatten.
Sida vid sida med goda häxor och fagra älvor,
följer hon livets meanderslingor och ser inte tillbaka.

Förbud mot sådant som inte är möjligt, sänks i sank.
Och drunknar.

Hon öppnar grinden in till Solen i de Två Månarnas Land.
Någonstans i tiden, där i mellan.

Här vill hon bo…


/M


måndag 14 februari 2011





Bister vind.
En man.
En älvens man. En skogens man.
En spjuverns man. En hjärtats man.
Min vän. God vän. Människans vän.

Rena, Norge.
Flugfiskarnas rike.
Sik. Öring. Skogsvatten i blomglas.
Håll i hatten, Ole!

De säger att vi ska ge bort något idag.
Det skiter jag i.
Jag skickar dig mitt hjärta.

Varje dag.


/M

fredag 11 februari 2011




Nät av skydd börjar slita som spunnet socker.
Fångat i den vilsamma flykten utan återvändo.

Ansikte möter ansiktet möter ansikten.

Det kunde ha varit hon i en enkel mening.
Det kunde ha varit ur ett stycke från det renaste av toner.
Från ett plingande klingande piano.
Där hon bara försvinner i nu.

Men hon skalar av den renaste ton och hör inte melodin.
Med ögat så djupt i de mångas ansikten som döljer och tynger,
gömmer hon sig i hjärtat och gråter.
Var är visheten och det inre av det allra heligaste i själens ro?

Ansikte möter ansiktet möter ansikten.
I skepnad.
Vackert, utan att greppa.

Flykten utan återvändo blir kvar i nätet,
och själen lindas in i vilan.
Enkelhet av renhet likt den vitaste fjäder.

Så, hon blundar och somnar om…


/M

måndag 7 februari 2011




Klockan är slagen sen eftermiddag.
Vi stannar vid ett slitet och trött samhälle ur bruk.
Någonstans i ett vintergrått Skåneland.

Ingenting av någonting ser ut att vara.
Från tiden som har varit.
Dit ingen längre går…

Trafik i rusets fabrik.
En pust smeker våra kinder.
Vi hör skrik banka skiten ur väggarna.
Och vad är det som finns bakom oss…

Jag var rädd här. På riktigt.


/M

fredag 4 februari 2011




Allt det stilla.

Ensamhetens allé står alltid givakt
oavsett vilken årstid som blåser.
Bortom dimmornas förvirring jag följer,
gränslöst vackert av allt vitt i gåtfull slöja jag ser.
Änglar av snö sopar den vinande vinden,
tjuter och sjunger och lämnar sikten fri.

Jag släpper styrhjulet i ensamhetens allé.
Likt ett format av mellan i lyckans uppochnedvända träd,
visar mig bus av änglar i vit skrud ända upp till himlen.
Och tar mig lekfullt ner igen.

Med öppna ögon färdas jag igenom i bestämd tid,
drar kulissen åt sidan och öppnar en spegel.
Europas, kanske längsta allé av Lind visar mig vägen.
Jag blundar och färdas rakt in.

Rogivande smatter mot fönsterrutan.
Barmark runt huset Fyrkappan.
Det är så stilla i stund med endast jag.

Och den står inte ens uppochned…


/M
 
coolphotoblogs - listed
coolphotoblogs My profile

Copyright © Marie Rosenqvist 2009-2016. All rights reserved. Alla fotografier och texter tillhör Marie Rosenqvist om inget annat anges. All kopiering/publicering utan tillstånd är förbjuden.