Marie Rosenqvist

Allt det stilla.

Ensamhetens allé står alltid givakt
oavsett vilken årstid som blåser.
Bortom dimmornas förvirring jag följer,
gränslöst vackert av allt vitt i gåtfull slöja jag ser.
Änglar av snö sopar den vinande vinden,
tjuter och sjunger och lämnar sikten fri.

Jag släpper styrhjulet i ensamhetens allé.
Likt ett format av mellan i lyckans uppochnedvända träd,
visar mig bus av änglar i vit skrud ända upp till himlen.
Och tar mig lekfullt ner igen.

Med öppna ögon färdas jag igenom i bestämd tid,
drar kulissen åt sidan och öppnar en spegel.
Europas, kanske längsta allé av Lind visar mig vägen.
Jag blundar och färdas rakt in.

Rogivande smatter mot fönsterrutan.
Barmark runt huset Fyrkappan.
Det är så stilla i stund med endast jag.

Och den står inte ens uppochned…


/M