Copyright © Marie Rosenqvist 2009-2016. All rights reserved. Alla fotografier och texter tillhör Marie Rosenqvist om inget annat anges. All kopiering/publicering utan tillstånd är förbjuden.

onsdag 28 oktober 2009




I det dunklas suddighet
Blir vi de osynliga...
Gripbart för de andra som ser
De visar vägen för de blinda...

Vi kan nudda, men vågar vi?
Sträck ut våra händer
Våga känna...
Våga möta...

Det är smärtsamt vackert
I det dunkla...
Visst är livet poesi
Om vi hittar ut från dunklet...
Ut ur dimmorna...

Men att vi faktiskt också vågar vara kvar...
I det diffusa...
Jag dansar i skuggornas sken...

Är det en svaghet?



/M



lördag 24 oktober 2009





Upptäckte något för en tid sedan som inte är så bra.
Inte alls.
För mitt eget bästa...
Frågan är bara hur jag kommer att hantera det.
När den dagen kommer.
För den är här, oroande snart.
Mötet...


Kommer jag att behålla min värdighet?
Mitt lugn?
Eller kommer jag fullständigt löpa amok utan gränser, utan
några som helst spärrar?


Till dig som inte har den blekaste aning...
Eller har du det?
Kan du stå där mitt emot och påstå att du inte vet?


Jag öppnar mitt sinne och tar emot dig vilken dag som helst.
På en tom ödeplats, dit ingen vågar gå.
Där bara vi har tillgång...
Öga mot öga...
Jag håller andan och vänder mig om när jag blir varse dina
stapplande, krasande steg.

Det blåser på månen idag.
Jag hälsar dig, du är väntad...


/M

onsdag 21 oktober 2009




Hemlighet, du hemlighet...
Hej, du...
Öppna dig

Från det mörkaste, mörka
Till det ljusaste, ljusa

Släpp in mig
Du mörker
Du ljus

Omfamna mig med dina strålar
Så mycket du förmår
Du behöver inte ens truga
Jag tar tacksamt emot
Ditt ljus på mig

Anstränger jag mig något,
kan jag nudda dig med mina fingerspetsar
Försiktigt, så försiktigt
Ditt varma sken
Jag behöver dig nu
Mitt liv...

Åh, hemlighet, du hemlighet
Hej igen, du...
Vad ligger i det dolda?
I det ljusa, i det mörka...

Om mig...



/M

söndag 18 oktober 2009




Ur det vackert dramatiska
döljer sig det odramatiska

Ursprunget av en annan tid...
Vilken tid?
Vår tid?
Kan inte tro det...

Ge mig en tidsmaskin
och jag färdas till andra epoker

Ja, så är det


/M


onsdag 14 oktober 2009




Under den flyktiga himmeln andas de gåtfulla.
Mitt emot står jag.
Mina fötter svävar över alla malstenar
där jag dras allt närmare och närmare.

Så där står ni resliga och mystiska.
Mot skyn i alla era skepnader.
Så annorlunda är ni med er lysande magi.

Hur kan det komma sig att ni finns just här?


/M





lördag 10 oktober 2009




Kicka, du kicka
Du ljuvliga lilla flicka
Upp med den lilla hakan
Var inte ledsen

Jag silar dina tårar mellan mina fingrar
Ta mig i din lilla hand
Var inte rädd, jag leder dig
Ge mig tilltro till att vara där du är
Här och nu

I morgon är en annan dag
Kom, du lilla, kom



/M




onsdag 7 oktober 2009




Skiftningar i dess rätta element eller inte...
Det beror på
I vilket tillstånd man befinner sig i...

Oförändrat, det är så...



/M



lördag 3 oktober 2009




Grus i maskineriet.

Den gångna veckan har jag gått omkring i landet som inte finns.
Vaknar upp en morgon i ett sovrum som snurrar runt som den
värsta karusell. Det finns ingen kontroll. Hur jag än försöker
koncentrera mig, få den att stanna, blir det bara värre och värre.
Blundar, för att sedan öppna upp ögonen igen.
Herregud, vad är det som händer? Kunde inte fokusera blicken, den
bara fladdrar runt, runt. Försöker ta mig upp, men måste hålla i mig
för att inte falla ihop som en hög på golvet.
Världens sjögång, fast på fast mark...

Sex år tidigare:

Hon gick ner och tog en varm dusch likt alla andra morgnar, men denna
morgon var sig inte riktigt lik någon annan morgon. Besynnerlig.
Ja, så kan man nog beskriva den. Hon klev ur duschen och svepte
handduken om sig och var på väg uppför trappan när kroppen inte
riktigt ville lyda henne. Plötsligt började allt snurra runt omkring
henne. Hon greppar tag i räcket för att inte tappa balansen, känner
kallsvetten komma krypande, handduken faller ner och lägger sig vid
hennes fötter. Fram kommer en lätt viskning, knappt hörbar "hämta
pappa" säger hon i all sin nakenhet.
Barnen framför henne börjar skrika i kör "pappa, pappa, det är något
med mamma, skynda dig"!
Han rusar in och hinner precis fånga upp henne innan hon faller ihop.
Skräcken lyser i barnens ögon och sen går allt undan...

Nu, sex år senare händer samma sak med mig.
Men till skillnad från min syster, som inte hade den blekaste aning om
vad som hände henne och faktiskt skrämde slag på oss alla innan det
blev fastställt vad det egentligen berodde på, känner jag mig relativt lugn.
Jag tror mig veta... även om jag inte är helt säker.
Orsak: kristaller i örat som har lämnat sin bana... eh?

Livets andedräkt?


/M



 
coolphotoblogs - listed
coolphotoblogs My profile

Copyright © Marie Rosenqvist 2009-2016. All rights reserved. Alla fotografier och texter tillhör Marie Rosenqvist om inget annat anges. All kopiering/publicering utan tillstånd är förbjuden.