Copyright © Marie Rosenqvist 2009-2016. All rights reserved. Alla fotografier och texter tillhör Marie Rosenqvist om inget annat anges. All kopiering/publicering utan tillstånd är förbjuden.

torsdag 31 december 2009




Märkligt.
Det kryper innanför.
Skinnet alltså...

Summering år 2009;
Uselt.
Fuck!
Punkt.

Just nu vill jag bara gömma mig i klänningen och tyllens
svepande vindar där det rena och oskyldiga griper tag i mig.
Ruskar om...
Där bortom det gångna året önskar jag vissa minnen ska falla
i glömska och aldrig, aldrig någonsin ska få uppenbara sig
för mig igen.
Smärtsamt.
Förbannat smärtsamt.

Sträcker jag ut min sökande, trevande hand, så kanske, kanske
en annan fångar upp min, med en fast hand som säger genom
en pust;
"Jag håller dig kvar så länge du vill.
Hur du möter år 2010 bestämmer du själv...
Omfamna och möt.
Slut dina ögon och kom in i min famn.
Slå dina armar om mig, men sluta, aldrig, aldrig att se...".

Ja, det låter helt underbart, så glasklart, så enkelt...
Men du, hur fan gör jag det?



/M





söndag 27 december 2009




Kodernas språk...

Ord, ord, alla dessa ord...
Vad är det vi vill berätta?
Egentligen?

Skiftande karaktärer när vi minst anar det.
Dolda budskap inlindat i citronskrift...
Där någonstans mellan raderna finns dom tillgängliga...
Ser vi?

Korn av sanning...
Hur skrämmande nära ligger den lögnen?


/M

onsdag 23 december 2009




Häromdagen läste jag en berättelse om en liten flicka på fem år
och ett paket till hennes mamma, inslaget i det finaste av papper...

Jag kunde till slut inte se av alla tårar som bara kom.
Jag blev så rörd.

Nu i juletider blir det stress.
Idag på självaste lille julafton är de sista ute och letar sig
förvirrade efter de sista klapparna. Vi handlar som aldrig förr.
Klappar som vi faktiskt inte behöver.
Det är bra mycket länge sedan jag brydde mig om de där
klapparna och önskade till mig själv.
Sura miner från bortskämda barn när de inte får vad de vill ha.
Bortskämda barn som alltmer trånar efter rena penningar...

För de kan ju själv... Köpa alltså.

Jag tänker på alla familjer som inte har den möjligheten
att ge till sina barn av en eller flera anledningar.
Jag tänker på er som har mist era arbeten.
Jag tänker på er utan skyddsnät som är förpassade ut i kylan.

Utdrag från den där berättelsen...

"Den är till dig, mamma.
Vet du inte unga dam, att när du ger bort en present är det
meningen att det skall vara något i paketet?
Hon hade tårar i sina ögon och sa;
Men, mamma, den är inte tom!
Jag blåste kyssar i den tills den blev full.
En kort tid senare tog en olycka dotterns liv, och det sägs
att mamman behöll den gyllene asken bredvid sängen
för resten av hennes liv. När hon helst kände sig nere
eller mötte svårigheter öppnade hon asken och tog ut en
inbillad kyss och mindes kärleken från barnet som hade
lagt kyssarna däri."

Någonstans där dog jag... Helt underbart!
Jag tror vi glömmer av oss vad allt egentligen handlar om.
Det är inte meningen att våra hjärtan ska blöda
endast i juletider. Låt det brinna hela året.
Våga visa kärlek och var inte rädd för att ta
kärleken till dig när den kommer i din väg.

Ha en riktigt, riktigt God Jul, alla.
Sköt om er och packa in många kyssar till era nära och kära...


/M

söndag 20 december 2009




Årstiderna står för ordning och reda...

När jag var liten samlade jag upp olika spindelarter.
Placerade dom i glasburk och satte locket på.
Stilla så tyst...
Jag tog upp glasburken och skakade om...
Hallå! Hallå på er därinne! Säg mig något, snälla!
Mamma tyckte det var förfärligt.
Grymt? Så klart.
Vad hände? Kaos, fullständig mess.
De försökte komma så långt ifrån varandra som det bara var möjligt.
Fascinerat kunde jag sitta och studera deras beteende hur länge
som helst med ögon stora som tefat.

Vad vill jag säga med detta?

Klimatmötet i Köpenhamn avslutades igår.
Det gick åt helvete. Hade jag förväntat mig något annat?
Girigheten styr världen. Vår nya Gud. Bedrövligt.
De säljer mänskligheten till högstbjudande.

Misstag begår vi väl alla...
...men naturkrafterna...
Det är människan som fuckar dom.

Jag tror det blir krig, ett annat slags krig...


/M

torsdag 17 december 2009




Vi ser när vi tror...

Vad tror du på?
Berätta.
Bara för mig...

Vi omringas av det gåtfulla...
Slut dina ögon och se...
Kanske blir du överraskad.
Om du tillåter och vill ta emot.
Har du modet till det?

De flesta av oss, vilka jag kallar vi.
Har drömmar...
Bevisar inte det att vi befinner oss i en helt annan dimension?

Vi tror det när vi först ser det.
Eller.
Vi ser det när vi verkligen tror det...

Jag bjuder dig...
Får jag lov?
Tillåter du?



/M



söndag 13 december 2009




Jag tänker så mycket nu.
På allt.
Men vad?

Jag förvånas ständigt över sakernas förhållanden.
Jag kommer på mig själv.
Djupt försjunken i mina egna tankar.
Hur de reflekterar.
Hur de spekulerar.
Nästan desperat letar efter svar...

Mina grubblerier har blivit av den karaktären.
Som trasslar sig in.
Tankarna fastnar och fångas in i ren ovisshet.

Tendenser till att skena iväg.
Ut i sväverier.
Som i en dans.

Det är så mycket jag måste ha i åtanke.
Just, just så.
Hålla de där tankarna i schack.

Vill jag verkligen det...



/M





onsdag 9 december 2009




Ur mitt blod.
Från det innersta av mitt hjärta.
Där människors bräcklighet.
Min sårbarhet...

Långt, långt där borta.
I själarnas himmelrike.
Ni väsen som sänder ut det doldas möjligheter.
Om vi ser och kan tyda dom...

Mitt hjärta.
Det omges av varmt rött blod.
Som alltjämt vill finnas till och blöda.

Det är angenämt.
Det är fridfullt.
Det är läkande.

Som i en dröm...



/M






söndag 6 december 2009




Djupt inne i min kammare möts jag av ett ljus.
Det tränger sig på allt mer utifrån...

Ljuset ger mig energi.
Det ger mig kraft.
Där mina tankar och idéer letar sig in i gåtor.
Hemligheter jag inte trodde var möjliga.

Det ger mig insikt.
Det ger mig upplysning.
I min kammare.

Det inre rummet.
I en verkstad.
Där de kreativa har tillträde.

Någonstans där som faktiskt, faktiskt är jag.
Det är där jag befinner mig.
I skaparens kammare.



/M








onsdag 2 december 2009




Julens följeslagare är lugn och ro...
Jag vill ha stillheten.

Varför all denna förvirring mitt i all kaos...
Det enda jag vill ha är ro i lugnet...

Tipp, tipp, tipp, tapp...
Tingel, tangel.
Tangel, tingel.
Pling, pling.
I ett blink...

Där står du i slutet på den andra dagen.
Stampandes på min tröskel...

Ändå, säger jag, välkommen in december!



/M




lördag 28 november 2009




Gränsland.
Där två världar inte riktigt kan mötas och bli ett...
Där det goda får stå bakom allt det onda...

Det lilla barnet dansar framför mina ögon.
Ovetandes...

Alla barn av Världen av idag.
Ni får mitt hjärta att mjukna.
Jag vill ta er alla så innerligt in i min ömma, öppna famn.

Kärlek.
Kärlek till er.
Kärlek till oss.
Till Världen av idag.

I Gränslandet av det goda.
Som möter det onda.
Med ett klokt förlåtande sinne.

Jag kallar det Mottaglig...
Jag kallar det Öppenhet...
Jag kallar det Möte...

Välkommen är du...
Född av renhet.
I ett Gränsland där endast det goda råder.

Där vill jag bo...



/M


tisdag 24 november 2009




I en eftertanke...

Som en mjölkaktig hinna sprider den sig.
Urvattnad och nästintill färglös.

Den blir lämnad i en eftertanke.
Som känner sig krank, så krank.
Andan, mitt lynne dröjer sig kvar.

Blekheten domnar av i den skira vita hinnan.
I dimman lämnas tanken kvar.
Inlindad i sin egen slöja, bleks den bort med tiden.
Själv kliver jag utanför och beskådar...

Det är vackert, så vackert.


/M

lördag 21 november 2009





Hej du...
Vill du mig något?

Envist knackar du på min axel.
Säg, vad kan jag förlita mig på?
Propagandans beskyddande famn?
Du vilseleder och ger mig huvudbry...

Skrämmer skiten ur en, det är vad du kan.
Vaccin, vaccin...

Vad ska jag göra?
Fan.



/M

tisdag 17 november 2009




I huset Fyrkappan.
I de mest förtrollande av dalgångar.
Där lever och andas jag.

Varje morgon slår jag upp mina blå.
I huset Fyrkappan.
Som står omgärdat av skogen av ingenting.
Varje dag möts jag av allt det fina.
Det är så mäktigt och mer därtill.

Ja, jag är tacksam.
Ja, jag är hemma.
Ja, jag känner mig fri.

Vad mer kan jag begära?


/M




fredag 13 november 2009




Ledsenhet...

Jag känner mig ofta missmodig.
Bedrövad och en aning sorgsen numera.
Ledsen i ögat.
Helt enkelt nedstämd.

Upprymd, glad och harmonisk.

Så, så balanserad.
I nästa...

Dessa känslor av inget slut.
De har verkat länge, så länge nu.
Dom vill inte riktigt lämna mig ifred.

Jag vill bara förbi.
Allt det ledsna...


/M

måndag 9 november 2009




Leva i frihet.
Vad innebär det?
Stänga in oss, utesluta de andra?

Om mitt land.
Mitt Sverige.
Mitt älskade Sverige, går mot fientliga strömningar.
Vad innebär det?

För mig?
För Dig?
För oss?
Stänga in oss, utesluta de andra?

En mur föll för tjugo år sedan...
Jag var där strax innan...

En! Revs. En!
Flera nya har tillkommit, för att inte nämna de osynliga murarna...

I namn av friheten...
Vad fan är det med oss människor!



/M

onsdag 4 november 2009




I tvivlarens hopp
Hoppets förtvivlan
Själva tvivlaren

Någonstans i hoppet?
Men...

Där emellan finns ju jag...



/M



söndag 1 november 2009




Hösten är förbi, säger någon...
Nej, säger jag - inte alls!
Det är fortfarande höst utanför mitt fönster.
Nästan, nästan som den är här för att stanna.

Hösten är förbi, säger någon...
I min vackra dalgång faller löven långsamt.
De dröjer sig kvar.
De som motvilligt släppt taget bildar omslingrande täcken.
Där jag bjuder in mig och håller den fast.
Lite längre.
Lite längre.
Mm... berusande...

Hösten är förbi, säger någon...
Den är för alltid återkommande.
Utanför min dörr.
Utanför mitt fönster.
Med eller utan mig.
Med eller utan någon...

Snälla, snälla gå vid min sida en stund till.



/M







onsdag 28 oktober 2009




I det dunklas suddighet
Blir vi de osynliga...
Gripbart för de andra som ser
De visar vägen för de blinda...

Vi kan nudda, men vågar vi?
Sträck ut våra händer
Våga känna...
Våga möta...

Det är smärtsamt vackert
I det dunkla...
Visst är livet poesi
Om vi hittar ut från dunklet...
Ut ur dimmorna...

Men att vi faktiskt också vågar vara kvar...
I det diffusa...
Jag dansar i skuggornas sken...

Är det en svaghet?



/M



lördag 24 oktober 2009





Upptäckte något för en tid sedan som inte är så bra.
Inte alls.
För mitt eget bästa...
Frågan är bara hur jag kommer att hantera det.
När den dagen kommer.
För den är här, oroande snart.
Mötet...


Kommer jag att behålla min värdighet?
Mitt lugn?
Eller kommer jag fullständigt löpa amok utan gränser, utan
några som helst spärrar?


Till dig som inte har den blekaste aning...
Eller har du det?
Kan du stå där mitt emot och påstå att du inte vet?


Jag öppnar mitt sinne och tar emot dig vilken dag som helst.
På en tom ödeplats, dit ingen vågar gå.
Där bara vi har tillgång...
Öga mot öga...
Jag håller andan och vänder mig om när jag blir varse dina
stapplande, krasande steg.

Det blåser på månen idag.
Jag hälsar dig, du är väntad...


/M

onsdag 21 oktober 2009




Hemlighet, du hemlighet...
Hej, du...
Öppna dig

Från det mörkaste, mörka
Till det ljusaste, ljusa

Släpp in mig
Du mörker
Du ljus

Omfamna mig med dina strålar
Så mycket du förmår
Du behöver inte ens truga
Jag tar tacksamt emot
Ditt ljus på mig

Anstränger jag mig något,
kan jag nudda dig med mina fingerspetsar
Försiktigt, så försiktigt
Ditt varma sken
Jag behöver dig nu
Mitt liv...

Åh, hemlighet, du hemlighet
Hej igen, du...
Vad ligger i det dolda?
I det ljusa, i det mörka...

Om mig...



/M

söndag 18 oktober 2009




Ur det vackert dramatiska
döljer sig det odramatiska

Ursprunget av en annan tid...
Vilken tid?
Vår tid?
Kan inte tro det...

Ge mig en tidsmaskin
och jag färdas till andra epoker

Ja, så är det


/M


onsdag 14 oktober 2009




Under den flyktiga himmeln andas de gåtfulla.
Mitt emot står jag.
Mina fötter svävar över alla malstenar
där jag dras allt närmare och närmare.

Så där står ni resliga och mystiska.
Mot skyn i alla era skepnader.
Så annorlunda är ni med er lysande magi.

Hur kan det komma sig att ni finns just här?


/M





lördag 10 oktober 2009




Kicka, du kicka
Du ljuvliga lilla flicka
Upp med den lilla hakan
Var inte ledsen

Jag silar dina tårar mellan mina fingrar
Ta mig i din lilla hand
Var inte rädd, jag leder dig
Ge mig tilltro till att vara där du är
Här och nu

I morgon är en annan dag
Kom, du lilla, kom



/M




onsdag 7 oktober 2009




Skiftningar i dess rätta element eller inte...
Det beror på
I vilket tillstånd man befinner sig i...

Oförändrat, det är så...



/M



lördag 3 oktober 2009




Grus i maskineriet.

Den gångna veckan har jag gått omkring i landet som inte finns.
Vaknar upp en morgon i ett sovrum som snurrar runt som den
värsta karusell. Det finns ingen kontroll. Hur jag än försöker
koncentrera mig, få den att stanna, blir det bara värre och värre.
Blundar, för att sedan öppna upp ögonen igen.
Herregud, vad är det som händer? Kunde inte fokusera blicken, den
bara fladdrar runt, runt. Försöker ta mig upp, men måste hålla i mig
för att inte falla ihop som en hög på golvet.
Världens sjögång, fast på fast mark...

Sex år tidigare:

Hon gick ner och tog en varm dusch likt alla andra morgnar, men denna
morgon var sig inte riktigt lik någon annan morgon. Besynnerlig.
Ja, så kan man nog beskriva den. Hon klev ur duschen och svepte
handduken om sig och var på väg uppför trappan när kroppen inte
riktigt ville lyda henne. Plötsligt började allt snurra runt omkring
henne. Hon greppar tag i räcket för att inte tappa balansen, känner
kallsvetten komma krypande, handduken faller ner och lägger sig vid
hennes fötter. Fram kommer en lätt viskning, knappt hörbar "hämta
pappa" säger hon i all sin nakenhet.
Barnen framför henne börjar skrika i kör "pappa, pappa, det är något
med mamma, skynda dig"!
Han rusar in och hinner precis fånga upp henne innan hon faller ihop.
Skräcken lyser i barnens ögon och sen går allt undan...

Nu, sex år senare händer samma sak med mig.
Men till skillnad från min syster, som inte hade den blekaste aning om
vad som hände henne och faktiskt skrämde slag på oss alla innan det
blev fastställt vad det egentligen berodde på, känner jag mig relativt lugn.
Jag tror mig veta... även om jag inte är helt säker.
Orsak: kristaller i örat som har lämnat sin bana... eh?

Livets andedräkt?


/M



tisdag 29 september 2009




Jesus säger; "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden.
Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar:
döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn
och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med
er alla dagar till tidens slut"
(Matteusevangeliet 28:18-20)


Mitt gudbarn.
Otis...





/M

torsdag 24 september 2009




Änglar, finns dom?

"Min" ängel är väldigt speciell, väldigt egen...
Jag har funderat över varför jag har tilldelats just "henne".
Hon lämnar mig inte ifred. Tycker, det gör hon också...
Där står hon - spottar, fräser, gormar, hytter och stampar golv.
Åh nej, tänker jag, inte nu igen...
Men, säger jag, kan du inte vara lite snäll någon gång?
Varför vill du att jag ska vara snäll när du inte ens är det mot dig
själv, säger min ängel, flaxande med sina breda vingar och lyser
till lite med något blink hit och dit.
Hm, ja, jo, men... sen blir jag plötsligt arg, ruskigt arg.
Grubblar en stund och konstaterar att hon har rätt...
Det är då jag skickar ut henne på uppdrag som är betydligt
viktigare än att stanna kvar vid min sida och mitt tjurande.

Så går det dagar, veckor, månader...
Jag saknar henne, min ängel och i mitt undermedvetna
kallar jag henne tillbaka.
Så, där står hon åter igen, som en uppenbarelse mitt emot mig.
Trött, sliten, en aning smutsig, för det tar ju på hennes krafter
att hjälpa...
Kom, säger jag och lägger min arm om hennes svaga vingar.
Så där sitter vi, vid min sänggavel, utan ord.
Orden behövs inte, de känns överflödiga.
Vi bara är och känner.
Det är fint.

I min värld som möter din, vid min sida, din sida.
Min ängel...
Och jag...



/M



måndag 21 september 2009




Efterlängtad är du
Du ger mig den friska höga luften
Du landar i mina lungor
Tar till mig ljuset av solen, du

Jag sprätter i skogen
Bland kvitter och fallna lövverk, du
Du skiftar i vackra rostfärger, du sprakande du

Äntligen hos mig är du
Min favorit av alla årstider, det är du

Så välkommen du
Du ljuvliga Höst
Du min



/M







tisdag 15 september 2009




Där så många har levt och verkat, där andas jag...
Så många, oändligt många är Ni.
Jag färdas till platser där Ni en gång gått.

Jag sluter mina ögon, försöker Se...
Känner en varsam hand längs min ryggrad.
Anar en vindpust mot min kind.
Och jag är inte ens rädd...

Omgivningar, stämningar, viskningar och rop.
Ni öde Ni.
Ändå så fulla av liv.

Dit ingen längre går...
Där går jag...



/M



lördag 12 september 2009




Bilder existerade inte under min uppväxt. Finns det fem
fotografier, fördelat på mig och mina syskon, är det nog allt.
Bilderna började komma någon gång i tonåren. Där emellan
ingenting. Då menar jag absolut ingenting. Nada!
Vi ligger i dimmorna någonstans. Kusligt när jag börjar
tänka på det. Det finns inte dokumenterat.
För kameran var helt enkelt inte där...

Är det så enkelt?
Så klart inte, men det skulle kunna vara så.
Då slipper man ställa dom där frågorna...

I mitt föräldrahem fanns det varken konst eller litteratur. Den
klassiska musiken var bannlyst. Den fick jag söka upp på egen
hand. Vad jag däremot fick från min farmor var en rejäl dos
av filmhistoria. Med början från Rudolph Valentino...

Jag skapade min egen slutna fantasivärld, men på den tiden
hade jag inte kameran som verktyg. Den anlände först decennier
senare.

Min sagovärld är svunnen tid...
Den susar liksom bara förbi...
Fortfarande...


/M








tisdag 8 september 2009




Utsatt och sårbar.
Det är så jag känner.
Somliga dagar mer än andra.

Utanför något som ligger bortom min räckvidd.
Se, men inte kunna ta på.
Inte ens snudda vid.
Styrka att kunna stå emot.

Jag lägger också min hand för mitt bröst och
tänker "redskapens redskap".
Skapa, komponera och berätta.
Det är ju det jag vill.



/M




torsdag 3 september 2009




Vad kännetecknar God fotografi?
Jag har ställt mig den frågan väldigt länge.

Finns där en historia bakom som viskar i mitt öra?
Känner jag något alls?
Eller missar jag kopplingen rent symboliskt?

Ligger jag före eller efter min tid?
Är jag mottaglig för meddelanden som ligger dolda någonstans?
Och, som jag inte riktigt kan öppna upp, för jag är helt enkelt
inte där. Än.

Finns det rätt och fel?
- Och vem sätter normerna?

För mig är fotografi helt och hållet en känsla.
Beröring som skakar och rör om. Griper tag...
Om den känslan infinner sig, blir jag angenämt förlorad och
lämnar för en stund...

Vad jag vill säga med min egen fotografi är kanske min egen histora...



/M

måndag 31 augusti 2009




Jag är en vandrare i min egen själ, där jag ofrivilligt just nu har
kastat mig ut på en resa mot okända mål.

Spridda skurar i med och motgångar.
Nyanser, vilka jag desperat försöker ta åt mig.
Tillåta.

Jag kan bara hoppas min Ledstjärna finns där för mig och inte
sviker, utan fångar upp när jag trampar snett.

Var jag hamnar, bestämmer jag alldeles själv...



/M




torsdag 27 augusti 2009




Nyckfull...

Vad gör man med känslor som kommer och går? När de växlar
och skiftar om vartannat, rullar runt som den värsta centrifugen
på tolvhundra varv, så att man fullständigt tappar förståndet?
I alla fall för en stund. Det blir liksom kortslutning, man vill bara
ställa sig och skrika, vråla ut sin ilska och frustration genom hela
dalgången från huset Fyrkappan, ut till det stackars djurlivet som
oskyldigt stannar upp och reagerar - vad är det med henne idag?

Kan man inte låsa in dom, dom där... och kasta iväg nyckeln?
Jag stannar utanför och vaktar tills dom kan besinna sig, hålla
sig i schack...

Men jag vill för fan inte hålla mig i schack! Jag vill ju känna!
Bara inte så här mycket och definitivt inte på samma gång.
Åh! Jag tuppar för tusan av!

Ständigt bilder... alla dessa bilder... alltid detta huvudbry...



/M



måndag 24 augusti 2009




God måndag.

Ole från flugfiskarnas rike, Rena, Norge.

Där vill jag vara nu, fast säsongen är över. Jag vill sitta ute på
verandan, blicka ut över älven, dricka kaffe och prata livet med Ole.



/M





torsdag 20 augusti 2009




Det har varit en märklig sommar.
En bråkig, turbulent sommar, där jag själv står som motståndare.
Den absolut värsta opponent man kan ha.

Någonstans står jag fortfarande kvar i den tidiga våren och trampar...
Vart har du tagit vägen, du sommar, fram till nu?
Jag undrar ju en aning.

Vad var det som inträffade då?
Jag bara stannade av, så där.
Eller är det, det som kallas utveckling?
Just, för man tillåter att det som sker, det sker?

Låt det få ta sin tid...
Acceptera och bara låta vara...
Men för helvete - hur länge skall det här pågå?
Det börjar bli tröttsamt nu.
Det äter energi.

Och, jag måste få in fler uppdrag.
Det är ett annat bekymmer...



/M



lördag 15 augusti 2009




Det är mycket jag borde nu. Så har det varit länge.
Fegar ur fullständigt. På mycket.

Jag backar istället för att visa ett jävlar anamma.
Visst, hon visar sig emellanåt.
Då blir det inte nådigt för någon inblandad, inklusive mig själv.
Det är både sorgligt och bedrövligt.
Bör inte vara så.
Har ingen som helst anledning att vara så - alls.

Något är trasigt och har gått i bitar.
Försöker verkligen anstränga mig för att återställa och samla ihop.

Så, vad sker med mig?
Jag har ingen aning. Saknar svaren.
Fast egentligen vet jag så väl.

Eller...



/M



måndag 10 augusti 2009




Bakom ingenting
Skymtar något
Eller någonting

Tycker mig se...
Letar mig in
Känner mig fångad...

Snurrar runt, runt, runt
Omgiven av något som tar tillbaka...

Finns du där bakom?
Av ingenting...



/M

lördag 8 augusti 2009




Ställde en enkel fråga...
Du kunde inte svara
Svara säger du
Svara mig, säger jag
På vad, säger du

Det jag säger...
Svara mig nu!
Kan du inte, låt bli!
Fuck you!
Säger jag!



/M



lördag 25 juli 2009




Någon som stod mig väldigt nära sa till mig för länge, länge
sedan, "Lev ditt liv väl, Marie."
Vad menar du med det, undrade jag.
"Lev, lev, lev... Vad mer behöver du veta?"
Allt, säger jag.

"Livet för med sig det mest besynnerliga händelser
och ibland kan vi känna oss en aning vilsna. Försök att hålla
din livslåga glödande. Skapa din egen historia och glöm inte
ditt hjärta på vägen. Strunta i allt annat, men ditt hjärta kan
du inte lura i det långa hela. Det kommer i fatt, men jag har
stor inblick, jag vet att du hämtar upp det."

Jag förstod inte innebörden av budskapet då, men idag har
orden en annan klang och har fått följa med mig i livet.
Orden har blivit en del av henne, också en del av mig.

Hon var klok, min mormor.



/M



tisdag 21 juli 2009




Det kritiska ögat.

Granskande ser du på mig...
Med...
Bedömande...
Skeptiska...
Analyserande...

Likt en Falkögas skarpa blick, ser du igenom.
Studsar tillbaka.
Är det nu jag ska känna rädsla?

Men jag då?

Jag ser magin...
Ljuset...
Kunskapen...
Visheten...
Kanske till och med själen...

Det förflutnas öga...
Det kritiska ögat...

Mitt öga...


/M









torsdag 16 juli 2009




Kan man säga att man har vetskap om något som man
egentligen inte vet ett skit om när det kommer till kritan?

Inte på något sätt. Ändå infinner sig en förnimmelse av just
den insikten, den kunskapen som är så klockren, att man vet
trots allt.

Står stilla som en stagnerad docka.
Kan inte röra mig, ens om jag vill.

Trevande, sökande, drar jag ofrivilligt åt olika håll och
försöker någonstans inne i mig finna någon logik till alla
dessa fotsteg.



/M



måndag 13 juli 2009




Går igenom negativen till Kullaberg projektet. Igen. Känns
vemodigt. Det borde vara avslutat för länge sedan och bok
ute i butik. Av flera anledningar har det inte blivit så.
Kullaberg har jag tillsammans med min andra hälft, Robert Versa.


Samtidigt med Kullaberg har vi haft och har flera egna projekt
igång. Vi har också dragit åt olika håll innehållsmässigt. Robert
håller sig strikt till gatufotografi och i den dokumentära andan.
Själv har jag börjat spreta i mitt bildspråk och har börjat släppa
på vad som är "rätt och riktigt" rent tekniskt.


Bilden står alltid i centrum här hemma och allt som oftast
uppstår det hetsiga och djupa diskussioner att nästan taket
lyfter emellanåt i huset Fyrkappan.


I vilket fall som helst, Kullaberg måste få ett avslut, vilket
i sin tur innebär start på en bokprocess. Format, layout, tryck
och val av papper.

Jakten på finansiering?
Suck.






/M




torsdag 9 juli 2009




Hon står vid en skiljelinje och vet inte var framtiden leder
henne. Det är med visst vemod som hon tar farväl
av det som varit.

Någonstans i vimlet ser hon någon med utsträckt hand, men
den försvinner lika fort som den visat sig.

Med viss förbryllning undrar hon vad det har för betydelse,
men innerst inne vet hon.

Likt symbolismen kan hon inte annat än tänka att den
verklighet hon uppfattar med alla sina sinnen, är i själva
verket en symbol för något helt annat...

Frågan är vad?



/M



måndag 6 juli 2009




Trampar på krossat glas. Jag känner splittret mot mina
trampdynor. Det är bara den tunna sulan som hindrar
skärvorna att tränga igenom.
På axeln hänger en tung fotoväska med både analog och
digital utrustning. Kroppen lutar något. Sätter ner väskan, sliter
upp kameran, skjuter av ett skott på ett motiv som plötsligt
dyker upp. knäpper igen väskan, slänger den över axeln igen
och har kameran fri runt nacken.

Går försiktigt uppför trapporna som leder mig till andra plan.
Jag möts av en lång korridor där ljuset inte riktigt orkar ta sig
fram. Dörrar på båda sidor och längs med.
Alla dessa dörrar...
Stängda dörrar...
Hjärtat bultar. Ljud kommer och går från ingenstans.
Vågar jag öppna? Tänk om...
Lägger min hand om dörrvredet, vrider om och kliver in i en stor
sal likt...

Det är varmt, fruktansvärt varmt. Fuktigt, min kropp blir blöt.
Svettpärlor som börjar bli en aning besvärande i min panna.
Det är blött mellan brösten, under brösten. Mellan...

Det är också nu som jag plötsligt utan förvarning, blir upptryckt
mot den flagnande väggen med varsamma händer där ljusstrålarna
träffar det slitna och skitiga betonggolvet.

Händerna drar upp min klänning, särar mina ben, greppar mina
fuktiga och svettiga bröst och tränger in i en passionerad och
vild lek.
Jag försvinner för en stund...
Ser jag stjärnor eller är det ren inbillning?

- Sweed, var är du?
Tyst...
- Hallå, är du där?
Samlar mig och harklar ut till slut - jag är här, precis nedanför.
- Är du färdig?

- Du, jag har en idé - vi stannar en stund till...



/M



torsdag 2 juli 2009




Självförnekelse...

Bor den i dig?
I mig?
I oss alla?

Vad består den av och varför?

Livet bär vi med oss med eller utan bagage, men om
bagaget tynger och inte blir avlastat - i tid.

Vad händer med oss då?
Är det då vi rasar samman och förlorar greppet?

Kierkegaard lämnade djupa spår när han myntade;
"Livet kan bara begrundas bakåt men måste levas framåt."



/M

måndag 29 juni 2009




Flickan utan...

Den yttre personligheten
De mångas ansikten
Det är jag, men det skulle lika gärna vara du...

I flickan
I kickan
I kvinnan som är

Som väljer att vara just den kvinnan
Med ett helt...
men inte fullt ut...
Motsägelsefullt, jag vet

Jag är ju trots allt bara jag...



/M



fredag 26 juni 2009




Om ett hjärta
Mitt hjärta

Men också om smärta
Som gör ont
Så ont

Långt inne i mitt hjärta
Min själ
Mitt vara
Och inte vara

Tar tag i mitt bröst med kupad hand
Trycker till
Det blir lugnt
För en stund

Något tar tag med våldsam kraft
Greppar
Suger tag
Sliter ut mitt hjärta med ett rovdjurs fasansfulla skrik
Slungar ut och ner i avgrundens svarta hål

Där blir hjärtat kvar
Blödande
Pulserande

Känner hur jag blir liggandes kvar i fosterställning med krökt rygg
Krypande försöker jag desperat gripa tag om mitt hjärta
Sätta det på plats i mitt bröst
Resa mig upp och gå rakryggad därifrån

Någon säger - den vise har sju öppningar i sitt hjärta
Och ingen av dem är stängd

Jag säger - mitt hjärta har inga sju öppningar
De är förnärvarande stängda
Och gapar efter den vises själ



/M
 
coolphotoblogs - listed
coolphotoblogs My profile

Copyright © Marie Rosenqvist 2009-2016. All rights reserved. Alla fotografier och texter tillhör Marie Rosenqvist om inget annat anges. All kopiering/publicering utan tillstånd är förbjuden.