Som en mjölkaktig hinna sprider den sig. Urvattnad och nästintill färglös.
Den blir lämnad i en eftertanke. Som känner sig krank, så krank. Andan, mitt lynne dröjer sig kvar.
Blekheten domnar av i den skira vita hinnan. I dimman lämnas tanken kvar. Inlindad i sin egen slöja, bleks den bort med tiden. Själv kliver jag utanför och beskådar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar