Marie Rosenqvist

I en eftertanke...

Som en mjölkaktig hinna sprider den sig.
Urvattnad och nästintill färglös.

Den blir lämnad i en eftertanke.
Som känner sig krank, så krank.
Andan, mitt lynne dröjer sig kvar.

Blekheten domnar av i den skira vita hinnan.
I dimman lämnas tanken kvar.
Inlindad i sin egen slöja, bleks den bort med tiden.
Själv kliver jag utanför och beskådar...

Det är vackert, så vackert.


/M