Marie Rosenqvist

Änglar, finns dom?

"Min" ängel är väldigt speciell, väldigt egen...

Jag har funderat över varför jag har tilldelats just "henne".

Hon lämnar mig inte ifred. Tycker, det gör hon också...

Där står hon - spottar, fräser, gormar, hytter och stampar golv.

Åh nej, tänker jag, inte nu igen...

Men, säger jag, kan du inte vara lite snäll någon gång?

Varför vill du att jag ska vara snäll när du inte ens är det mot dig

själv, säger min ängel, flaxande med sina breda vingar och lyser

till lite med något blink hit och dit.

Hm, ja, jo, men... sen blir jag plötsligt arg, ruskigt arg.

Grubblar en stund och konstaterar att hon har rätt...

Det är då jag skickar ut henne på uppdrag som är betydligt

viktigare än att stanna kvar vid min sida och mitt tjurande.

Så går det dagar, veckor, månader...

Jag saknar henne, min ängel och i mitt undermedvetna

kallar jag henne tillbaka.

Så, där står hon åter igen, som en uppenbarelse mitt emot mig.

Trött, sliten, en aning smutsig, för det tar ju på hennes krafter

att hjälpa...

Kom, säger jag och lägger min arm om hennes svaga vingar.

Så där sitter vi, vid min sänggavel, utan ord.

Orden behövs inte, de känns överflödiga.

Vi bara är och känner.

Det är fint.

I min värld som möter din, vid min sida, din sida.

Min ängel...

Och jag...

/M