Krossat glas mot ditt bröst.
Som ett blodigt urlakat skal.
Står du trasig kvar.
Utspridda kristaller som skär igenom.
Av något som smulats sönder och samman.
Om du inte ser dig om.
Ensam är du som färdas i motvind.
För vem sopar bort din smärta.
När du inte hjälper dig själv.
Det är för mig en klen tröst.
/M
jag har inte varit här på så länge, skrämmande länge sedan... men jag är här nu och ska läsa igenom samt kika på dina otroligt vackra fotn...
SvaraRaderaKRAM
åååå vad Du är bra! Och KLOK!
SvaraRaderaDu är alltid välkommen Smultris, närhelst du vill.
SvaraRaderaDet var väldigt snällt sagt, Vilsen. Tack!
/Marie
På min barndoms landställe stod en övergiven, mycket gammal bil mitt ute i skogen. Den var fylld av mossa och ljusgrön klöver, på väg att smälta samman med naturen. Och den var fantastiskt fantasieggande! Jag slungas tillbaks 35 år i tiden när jag ser din bild.
SvaraRaderaKaffepulver - Jag kastas också tillbaka i tiden. Allt jag ser, där naturen tar tillbaka är för mig så fascinerande och jag fantiserar alltid på varför... människor bakom. Så även övergivna och rasfärdiga hus.
SvaraRaderaVet inte riktigt vad jag letar efter.
/Marie