Men Agda, vart är du på väg?
In i sagornas land…
På återseende.

Väl?

/M

Kan jag sprida blomblad för vinden
med blod spillt på marken?
Blir livet förgängligt då?

Kan jag gå i livets fortsättning,
i den värld där jag smider
drömmar ur de doldas möjligheter?

Av alla de tankar som jag förlorar mig i,
kan jag inte mer än hoppas att det är en början
över alla de spridda blombladen.

Där, där mitt hjärta någonstans får ro.


/M

Det finns de som kallar sig de vise männen…
De som frammanar och myntar begrepp.
Om den riktiga vägen…

Sätter upp normer…

Det är deras omdöme.
Deras föreställning.
Deras kunskap.

Vilka normer?
Vilken sanning?
Vilka insikter?

Gå, gå för fan din egen väg.
Forma din egen resa.
Förbi alla dessa fantastiska vise män.

Det är först då du blir sann mot dig själv.


/M

När den svarta natten,
möter dagen.
Då är jag fortfarande inne i djupsömn.

I ett bakrus av eftertankar,
lämnar jag den lilla flickan
som stannar kvar i det där mellanrummet.

När jag väl närmar mig,
sida vid sida,
då är flickebarnet alltjämt kvar…


/M

Varför snurra runt i en djungel,
som man ändå inte hittar ut ur?

Varför allt irrande i snår,
som man ändå inte förstår?

Varför överhuvudtaget ha visioner,
som allt mer svävar ut i luftslott.

Varför?
Kanske är det just därför…


/M

Jag är solen som oftast.
Jag är månen i min själ.
Jag är ljuset som vandrar i mörker.
Och försöker förstå.

Mitt i allt mellan, där går jag.
Bland frågor utan svar.
Kanske borde jag vara.
Bara, just vara.

Kommer det då?

/M

Vad är ett liv.
Mot ett liv.
Av ett annat?

Jag vet inte.
Detta är mitt liv.
Något annat känner jag inte till.

Inte ens om jag försöker.


/M

Under en bar himmel.
En pojkes varma blick.
Oförstörd som liten,
innan du blir stor.

Stegen på livets väg,
bär du med dig genom rötter.
Låt livet bestå dig med vingar.
Fri till att vandra dina egna stigar.

Pojke, vad är det du ser,
som jag inte ser?
Säg mig…



/M

Det är blidväder på den skånska landsbygden.

Och jag, jag är insvept bland de nakna träden.

Täcken av snö ligger inbundna i frusen slöja.

Länge har de kämpat för att stänga ute mörkret.

Jag säger tusen tack för det.

Så...

Vinterdvalan vaknar så sakteligen ur sin djupa sömn.

Där jag får dela våren tillsammans med alla mina sagofåglar.

Tacksam är jag för vit skrud.

På återseende tills vi ses igen.

Varmt välkommen in är ljuset och vi med det.

/M