Orsakernas verkan är inte alltid
vad det ser ut att vara.
Utan näring är vi de dödas döda.
Jag undrar,
spinner och väver livet
sitt eget öde?
Den av oss som rör vid porlande vatten
säger härifrån och nu…
Litar vi på den känslan?
Jag?
Fastnar i slöjornas kedjor.
Fria mig i ett jävla fall.
Fri från demonernas kall.
Öppna upp möjligheterna i de Vemodigas Land.
Snälla!!!
Livets fortsättning i den tillkommande världen.
Med blodet pulserande, kokande av alla minnen
stannar allt envist kvar.
Jag har börjat trampa mina egna steg
på min vandring utan sköldar.
Som en pust från dåtiden ligger det skira
framför mig, bakom mig, om mig…
Jag känner att jag börjar falla
i det fria, i det okända.
Falllet…
Morgondagen knackar mig på axeln
med början på något nytt.
De tiotusen sköna tingen säger,
Marie, du finner peace of hope
i ditt Ingenmansland…
Nej, nej – no – no!
Back to basic…
En Adagio for Strings.
Inte är det en fucking blues!
Springer och springer med hjärtat efter…
Bakom i det stilla, i rummet.
Av svärtans slöjor
döljer sig det andra jaget.
Fångad i andetagets djupa hål sugs jag upp
i en pil bortom orsakernas verkan
rakt in i själens centra av en annan blues…
/M
