Kan man blåsa glas runt en trädgård, trycka på en knapp
och önska sig värme?

Jag vill trippa barfota i skogen, dubbelklunka rödtjut
i underbar särk i beigastecremevitt med spetsar
och den finaste av hålsöm med volanger som
släpar lite lätt mot den varmaste gråsten.
Jag vill dansa mig romantisk till Adagio for Strings,
och Carmina Burana, i extas och ren lycka.
Klunkar av vin omfamnar mig i nektar
som jag skvätter runt i min trädgård av glas.
Kandelabrar brinner fulla med ljus.
Runt den inglasade sjunger livets blommor
och slår ut i frukter.

Om detta vill jag bara skriva mer. Ännu av allt mer…

Idag drömmer jag mig ut genom ett fönster
med is på insidan och imma på glaset.
På bordet ligger Doctor Zhivago i nyproduktion.
Ingen Sharif, ingen Christie.
Jag ger den en chans.

Dagen i den kallaste av snö…


/M

Natten har knackat på.

Huset Fyrkappan ligger inbäddat i den finaste av snö.
Som en pepparkaka.
Ljusen brinner i fönsternischerna.
Jag känner mig varm inombords.

Landskapet är som en saga
med fallande snöstjärnor utan vind.
Väder som strör vit vinter.
Ännu av mer.

Jag grubblar, jag tänker, jag funderar.
Över allt möjligt.
Jag bara är.

Det är snart morgon.
Julafton är här hos oss.
Låt den vara hos er med…

På spelaren är Thåström elektrisk.
Iggy skrålar Punkrocker.
Och, Pogues sjunger en saga, nära mig.


/M

Det var en fågel med vingar av stål
Som flög runt runt med siktet i otakt
I Verklighetens land
Kvittrade hemligheter i hennes öra
Som hon inte kunde höra

Flickan längtade efter… något
Hon inte visste fanns
I en vila utan flykt

Flickan följde fågeln med vingar av stål
Från allt annat än Verklighetens land
Med blicken längs längtans se
Hon ville så gärna följa med

Åh, kan du komma ner…

Flickan blottar sitt blödande hjärta
Flämtar till i en klänning som smeksamt ler
Och vrider sig i smärtans se

Den stora fågeln med vingar av stål
Griper tag i flickans sköra vingar
Kvittrar som blir till en viskning;
Här och nu, nu och här
Please, please release me nu

Kraftens tanke omvänds i handling
Och flykten tar tag i vilan
Mjukaste stål lyfter i svävande dun
Från verkligheten nu

De är nu ett under vingarnas skuggor mot de Två Månarnas Land…


/M

Snövindar leker med utslaget hår.
Lägger sig till oro där naken hud möter kyla.

Jag fryser. Jämt.

Den yttre personligheten.
I de mångas ansikten.

Detta är ett av mina…


/M

Någon gjorde en resa i tiden
Med kliv av steg
Stegen visade vägen
Till där och här…

Mitt i allt bliv
Gick någon vilse
Men vilsen sökte
Med kliv av steg
Till här och där…

Runt hörnet fanns det, men någon blev blind
Någon tar ett kliv bakåt
Men ser framåt
Till det overkligt verkliga

Det finns sprickor i tiden som tillhör någon
Men någon tar klivet i rätt ögonblick
Den, någon är alltid på väg
I vår tid

Även om resan dit är frusen…


/M

De talar märkligt nog samma språk.
Dimmornas förvirring stiger ut i förklaringens ljus.
Det synliga icke varat.
Upplösning bortom andra världar.
Sch…

Nämn inte det tysta i rummet av kaos.
Omärkligt tillbakahållen i sin natur.
Klunken av floder rinner över i munfull.

Det romantiska hjärtat somnar i stillhet.
Drar sig tillbaka i de upphöjdas sköte.
Tystnaden talar och jag blundar.
Tiden har upphört.

Sch…


/M

Tidevarven snurrar på
med sina ständiga återblickar.
Nostalgi är för idioter, fulla av saknad.

Är livet en evig väntan?
Eller går det hand i hand med längtan?
En längtan till väntan…

Men vem vill vänta i längtan?

Stundens skede är nu, säger förnuftets snus.
Nu.
Det finns inte någon sittplats.
Minnen kommer, minnen går.
Och, blir kvar.
De stannar inte som de borde, säger bubblan rus.
Nu.

Det finns en längtan i väntans rum,
där tiden blir en oändlig scen
för nostalgiska idioter som jag.

Med anden vid axeln som blåser lätt,
bubblornas bubblor i salarnas dräkt.

Åhhhh…


/M

Skuggorna tar vid
när den döende solen går ner.

Det är tyst runt huset Fyrkappan.
Jag hör inte ett hjärta slå.
Mer än mitt.
Ändå omges jag av bedövande ljud.
I det tysta.
Varför hörs det så tydligt?

Vid dödens sjöar försvinner livet.
Genom mynningarnas flammor lämnar kulorna.
Änderna som blivit mina vänner
möter mig inte mer.

Nu flyger de ljusa skuggorna
och lämnar den döende solen.
Jag tror jag hör slagen som slår
i tysthetens svävande rum.

Efterlämnad blir den isande skallen.
Och, jag tänker att människan
går utanför mitt förstånd.

Det är så tyst nu.


/M