Fjärilar syns i fönsterljus stämt av fågelsång.
En längtan finns till äppelblom och doftande kaprifol.
En annan svävar bortom dagen i en eftertanke.
Där, dröjer den sig kvar. Länge.

Den lämnade tankens tanke
känner sig krank, så krank.
Som en mjölkaktig hinna sprider den sig
och lägger sig bakom en tidlös spegel.
Patinerad och nästintill färglös.

Blekheten slumrar in i den skira hinnan.
Där, bland molnen lämnas tanken kvar.
Inlindad i sin egen slöja bleks den alltmer bort.

Med oförståndets förstånd ses en vinge
gripa tag i en fjäder.

För att sedan släppa den fri…


/M

Fred mot det inre kriget
tar sin början.
De tusen nätterna är förbi.

Säg inte adjö, adjö

Det finns ett flyt bortom allt,
av det vi inte vet.
Snurra in och omfamna,
det du faktiskt vet.
Viska sedan i mitt öra,
det jag har förstånd nog att ta in.

Ta en cigg babe och dö i himlen.

Håll inte tillbaka tårar
som vandrar vid dina fötter.
Minnenas minnen minns ditt ansikte.

Säg inte adjö, adjö

De tusen dagarna har bara börjat
från de tusen nätterna som varit.


/M

Tanken om.
Det där.

Det synliga i sin helhet
är inte självklart.
Drömmen om nu…

Med lättsam bris snuddar den vid
ett annat medvetande.
Drömmen om då…

Som sanden rinner det förbi
i ett helt annat timglas.
Och silas i det tredje.

Andrum av tankar samlar ihop.
Det där.
Drömmen om sedan…

Det är nästan gripbart.


/M

Osaliga andar fattar beslut
på annan nivå än min.

Bakom står jag och ser på
när ni fäller er dom.

Jag är så trött på ständiga knivslag
där allting mäts.

Den eviga dragkampen
kan dra åt helvete.

Bestämmanderätten äger jag.
Jag!

Med eller utan substans. Punkt.


/M

Det närande och skyddande av Jordens innersta,
visar sitt rätta element i närkontakt.
Det synliga i sin helhet där allt är föränderligt.

Jag vill se träd växa sig starka,
utan att kuscha stormens öga.

Jag vill se in i Världens tidevarv,
där allt förnyas och återföds.
Som ringar på stilla vatten.

Jag vill se grenar som har sitt ursprung,
från de starkaste rötter.
Utan att förrycka.

Jag vill se fröer spridas med vinden
och slå frukter i spiken,
av det ni skördar.

Det synliga i sin helhet är dolt i det osynliga,
där allt är föränderligt…
Eller inte.

Med den vetskapen kan ni gro i fred.


/M

Fönstret till nedre botten stängdes.
Utan utsikt, Zero.
Hemligheter bärs två steg under.

I en våning på annat plan,
skriker någon ut, no name.

Puls omslingrat i bladverk fastnar i fångenskap.
Kamp förs mot den vissna döden i levande livet.
Spåren söker det latenta ljuset två steg över.

Frågan är vem som öppnade ingången stängd…


/M

Somliga dagar kan man inte förstå.
Somliga dagar är i krig för frihet.
Somliga dagar rasar en del av Moder Jord.
Somliga dagar blöder hjärtan.

Somliga dagar undrar jag om Gud finns.

När jag var liten hade jag en tro på magiska krafter.
Om Världen var i nöd, skulle vi alla ta tag i varandras händer och bilda en kedja,
tänka samma tanke och föra över våra samlade energier till ett enda stort
klot där blixten slår till med full kraft.
Då skulle vi alla leva i balans i den bättre Världen.
Barnets tro som är så enkel, där det varken finns synd eller straff, utan bara oändlig godhet,
finns fortfarande kvar inom mig och någonstans tror jag på det fortfarande.
Jag vill så gärna tro på det.

Dagen har lagt sig i vila efter nattens storm runt huset Fyrkappan.
Solen har tittat fram, våren börjar vakna och jag hade möte med rådjur.
Mina drömmar är undanstoppade under armen idag, förmodligen imorgon också.
De väntar. De får lov att vänta.
Ingenting som är viktigt i jämförelse.

Stilla är vinden och jag vill ha vingar, i dessa somliga av dagar…


/M

En osminkad sanning av grus och korn,
följer en verklighet som döljer en annan.

En kapitulation inför Moder Jord,
omslingrad i Narcissens förrädiska doft.

En frihet som bär på integritet,
är rustad för kamp, synd, vin och sång.

Den kära leken rusar genom märg och ben,
där klockarna för länge sedan står stilla.

Kvinnans eld, en illusion, klädd i endast luft…


/M

Det skira omgärdas av det vackert vemodiga.
Känn ingen sorg.
Det är bara tankar som fladdrar förbi.
I något helt annat.

Det är inget som säger att man borde förstå.
Det går ändå utanför.
Allt, där i mellan.

I det slutna rummet.


/M

Ögat, den ledande stjärnan.
Fångat bakom spräckligt glas.
Motgift önskas från det vilda.

Levande väsen följer i spår.
Envisas med att hänga kvar.
I navelsträngens eviga tråd.
Förblindad av allt snår.

Bind och väv i eget nät.
I blod tappad av rött.

Ametisten är utom räckhåll.
Dag och natt möter ässja.
Djuret river i stjärnornas öga.

Och obeständigheten blir lämnad kvar.
Innanför…


/M