Suckarnas suck i huset Fyrkappan.
Det snurrar och surrar. Överallt. Mest i mitt huvud.
Okoncentrerad utan fokus. Lite lätt fladdrig. Är det våren?
Eller är det en evig sömn i rosor av törn?

Sitter och skjuter in den ena m-kulan efter den andra.
Det är försvinnande gott. Jag borde poppa lite korn på det.
Blandningen är mmm i munnen.
Lite rödtjut i halsen och det är så gott som fulländat.

Klickar och klickar i en djungel efter en brudklänning.
Vintage, vintage, vintage. Men inte den där.
Vart tog sökandet från dammiga vindar med spindelväv
och stängda kistor vägen?

Jag springer det jag inte hinner och går bredvid
spirande blommor som borde blomma imorgon.

Kanske, kanske finner jag just där.


/M

Ur det vackert dramatiska
döljer sig det odramatiska,
svepande nedför en svängd trappa.

Duvunge med starka vingslag
greppar tag i blinkande stjärnor
och fångar upp en dröm,
om vi blundar tillräckligt hårt.

Stillhetens ömma vagga
bäddas ner av den varma handen,
och med ens blir allt så vackert när vi ler.

När träden blommar och fåglar sjunger,
går vi trollbundna som ett sus i dus.
Likt virvlande sandkorn av alabaster,
ur det dramatiskt odramatiska.

Fånga det tidlösa en dag som imorgon,
på en resa bestående av glas utan kras.

Det dolda finns där vi går...


/M

Består sanning av endast kristall och korn,
där den egentliga verkligheten döljer en annan?
Och hur vet man?

Ibland stannar tiden i ett enda andetag.
Där just den där känslan infinner sig.
Igen.
Det kryper innanför skinnet som en tunn glasvägg.
Redo att falla i kras, närhelst.

Blicken tvivlar, blicken söker, blicken dröjer.

Följeslagare visar inte sitt rätta ansikte…
Fly mig bort från vett och sans.
För jag vet just, ingenting.

Men hon ser, hon ser…


/M

Den prunkande trädgården
sprudlar av lysande kaprifol
och sprider dofter som sjunger.

Stampa gräset med barfotaflickor,
lev i ögonblick och dö en smula.
Upptäck dolda stigar utan slut,
dit ingen annan går.

Lek med tanken, spring och andas in…

Bortom krönet ligger oskrivna blad.
Låt inte sagan gå vilse i sagornas kammare,
av obundna ryggar som dammar och blir kvar.
Nej, här kan du påverka din egen historia.

Vandra i barfotaland…
…utan kvicksand.

Oskyldigt, naivt, eller bara jävligt sött?


/M

Barn av vår tid, någonstans i Sverige.

Bestående möten korsar
en annan värld av världar
på ett äventyr genom tiden.

En flyktig undran över det där…
Ett ögonkast bort.

Tankens tanke,
är tankar det också.

Den okände pojkens resa har bara börjat.
Jag undrar, var finns du nu?


/M

När hjärtat sjunger, då vet jag.

Det sägs så mycket,
att jag inte hör vad som sägs.
Längre.

Jag lyssnar på kornen
som faller igenom ett sorterat filter.
Numera.

Urverket har stannat en stund.
Sköna vivalditoner lockar med grönska
där knoppar håller på och brister.

Insikternas insyn följer med mig.
Utan kanter som skaver.
Och går sönder.

Jag tror det blommade hela vägen hem till huset Fyrkappan.


/M

Förtröstans tillit i hjärtats stilla rum.
Genljud av väntan bortom den avstängda vägen.
Ut i ingenstans.
En fläkt av nostalgi fattar eld i sinnet.
Bränd utanför och innanför ett skört skal,
som fortfarande minns frågan om vad.

Hon står vid en skiljelinje och vet inte var framtiden leder henne.
Det är med visst vemod som hon tar farväl av det som varit.
Någonstans genom det dunkla ser hon någon med utsträckt hand,
som försvinner lika fort som den visat sig.
Förbryllad undrar hon vad det har för betydelse,
men innerst inne vet hon.
Likt symbolismen kan hon inte annat än tänka,
att den verklighet hon uppfattar med alla sina sinnen,
är i själva verket en symbol för något helt annat...

Bleka penndrag är vad som finns kvar i frågan om vad.
Ur en text med känslor från då.
Diffusa skuggor från ett dammigt inre
försöker jag återge i bild nu.

Förtröstans tillit i hjärtats stilla rum,
håller jag handen på en resa.

Den är ännu inte slut…


/M

Formlös i den oändliga rörelsen,
där sinnen får ro i det mäktiga rummet.
Tiden är min. Här.

Summan av alla synliga omöjligheter,
blir möjliga här.
Vi måste färdas över livets hav.
Det blir så påtagligt här. Så klart.

Skiftningar i dess rätta element.
Det beror på i vilket tillstånd man befinner sig i.
Jag vet, åh nej.
Men du ser och ler.

Hav och klippor samspelar i vindens hårda smekning.
Glädjens rus ruskar om.
Bubblor av skum vet inga gränser.

Som ett förföriskt väsen viskar du mitt namn,
men jag är bara en skepnad i din famn.
Ömt låter du mig vandra i dina nyckfulla vener
och fångar upp mig när jag trampar snett.

Jag vill stå naken på ett berg.
Och ropa, nu är jag här!
Min själ, Kullaberg.







/M

Förändring i förändringens tid,
ligger som oskrivna blad i framtidens sköte.
Dolt med möjligheter av det vi ser. Och inte ser.
Jag vill omfamna dagen i min natt
och ta ner den till dig. Dig. Och dig...

Nattens ögon kommer som budbärare
och bringar hopp till alla som tappat sin krona,
där sången kom av sig mitt i melodin.

Den fallande stjärnan öppnar himlaporten,
men det sker först under nattens blund.
När du vaknar upp till en ny morgondag,
greppa din hand under din nattvarma kudde...

Den fallande stjärnan är en stjärna,
den som finns inom oss alla.
Stjärnan väntar, tätt intill.

Jag kan inte nog säga, vad är det du vill?


/M

Fåfängans glimt av spridda blomblad,
gapar tomt i bägarens djup.

En ny morgondag kommer med gryningen,
men som i natten är förtäckt mot det okända.
En lättsam rörelse splittrar sinnen
och sluter upp i leksam dans.

När tiden upphör når man upplysningen, sa min mormor.
Livets förgänglighet bara ett ögonblick bort.
Innebörd med mening utan att förstå...

Processernas skeden går hand i hand nu.
Jag ser en lätt obalans i fas.
Men vem säger att det någonsin är lättsamt.
Essensens eftersmak av viljans envisa vilja,
vittrar en övergång till en annan.

Lita på det också, Marie.


/M