Formlös i den oändliga rörelsen,
där sinnen får ro i det mäktiga rummet.
Tiden är min. Här.
Summan av alla synliga omöjligheter,
blir möjliga här.
Vi måste färdas över livets hav.
Det blir så påtagligt här. Så klart.
Skiftningar i dess rätta element.
Det beror på i vilket tillstånd man befinner sig i.
Jag vet, åh nej.
Men du ser och ler.
Hav och klippor samspelar i vindens hårda smekning.
Glädjens rus ruskar om.
Bubblor av skum vet inga gränser.
Som ett förföriskt väsen viskar du mitt namn,
men jag är bara en skepnad i din famn.
Ömt låter du mig vandra i dina nyckfulla vener
och fångar upp mig när jag trampar snett.
Jag vill stå naken på ett berg.
Och ropa, nu är jag här!
Min själ, Kullaberg.
/M
Det här är så vackert att jag blir stum...
SvaraRaderaÅh den där kraften Marie... du lyckas alltid fånga den i dina bilder. Magiskt!
SvaraRaderaMed tanke på vad jag skrev under föregående inlägg finns en viss risk för tjatighet... men, dock: ännu en vacker text. Ja, kanske en smula vackrare än den förra... likväl fullt orättvist att jämföra...
SvaraRaderaDen där andra bilden... en av mina absoluta favoriter i din svit om Kullens berg... ;-)
Vad skall jag säga? Vad KAN jag säga? Du kan ju både ta bilder och skriva ... så vackert.
SvaraRaderaÄlskar vågorna som slår mot klipporna.
Så vackert!
Kram!
Smultris – Tack snälla du!
SvaraRaderaLong time no see…
Glad att du hälsar på.
Pia – Jag känner mig väldigt ödmjuk över din fina kommentar.
Blir så glad om jag kan förmedla just det.
Det kommer jag att bära med mig.
Tusen tack för det, Pia.
Robban – Äsch, du blir aldrig tjatig dear friend.
Nejnejnej… inget sådant trams om att jämföra. Okey?
Jajajaja…
Skatan – Du säger redan. Det är fint nog för mig. Tack för det.
Om du har anmält dig till någon sommarkurs på Fridhem i år, så passa på att köra upp till Kullaberg. Ta staffliet med dig, något att dutta på, tre färger (räcker oftast) och måla så det skvätter…
Kram tillbaka!
/Marie