Ett återkommande drag
som leder oss framåt
i det vi ännu inte ser…
Det är smärtsamt vackert,
där, i dimmornas upphöjda gåtor
med ledsagare bredvid.
Andas dina vingar där du ännu går
och låt livet bli en saga
i skimrande pärlor av poesi.
Kanske kan du höra en skön blues…
I det dunklas suddighet
blir vi de osynliga.
Gripbart för de andra som ser.
De visar vägen för de blinda.
Jag dansar i skuggornas sken
där jag vågar brinna
i det diffusas längtan.
Det är inte längre en svaghet.
/M
Oh Marie ... så vackert ...
SvaraRadera"Andas dina vingar där du ännu går
och låt livet bli en saga
i skimrande pärlor av poesi.
Kanske kan du höra en skön blues… "
Jag kan höra den där sköna bluesen här ...
Kramar!
Mycket tilltalande bild... ja, onödigt bra...
SvaraRaderaKombinerat med texten gjorde jag precis en baklängesresa längs tidsaxeln och hamnade på krogarna i Helsingör som 17 - 19-åring...
...en känsla av rök, stim, Wiibroe- eller Carlsbergrus, sorglöshet och längtan...
Men, så ser jag någonting annat i din bild... ...och jag kan bara tänka på geologi... ...en läcker skapelse med flera skikt, öppen för tolkning, öppen för mer än en resa!!
Tjolahopp!!! =)
Skatan - Vilken tur. Precis så ska det vara.
SvaraRaderaHoppas du har piggat på dig!
Kram!
Robban - Hahaha, onödigt bra???
Du är så skön, kan nästan se dig där på din egen resa...
/Marie