Copyright © Marie Rosenqvist 2009-2016. All rights reserved. Alla fotografier och texter tillhör Marie Rosenqvist om inget annat anges. All kopiering/publicering utan tillstånd är förbjuden.

fredag 13 maj 2011




Jag har påbörjat en text.
Om bloggen.
Om varför.
Om mig.

Åtskilliga gånger om jag ska vara ärlig.
Blanka ark gapar tomma.
Pennan är trög och vägrar följa med.
Jag stryker över, jag slänger, jag tar ett nytt blad.
Försöker igen. Så håller det på.

Det finns ingen ordning på den där pennan.
Nej nej.
Med andra ord går det inte så bra.
Alls.
Vad är problemet? Säg mig…

Funderar en stund över spunnet socker.

Över tvättlinor, över gränder, över baksug.
Mellan platt fall ridå, bakom en släpande kuliss.
När det verkligen mulnar på.

Jag trotsar molnen, jag trotsar regnet
och plockar fram solen där jag går.
Genom skratt, genom tårar,
där jag möts av alla mina jag.
Som en stark fladdrig gardin.

Näktergalen har äntligen kommit till min dalgång,
kungen av alla fåglar med sin smackande sång.
Tecken av alla underbara tecken, så är det just, ett tecken.
Nytt liv ska påbörjas och flyga sin väg,
tills vi hörs i en dalgång åter igen.

Livet är som spunnet socker.

Och jag tänker, man får alltid börja någonstans…


/M

7 kommentarer:

  1. Frustrerande! Och jag känner igen det där... Viljan är stor men orden finner inte sin rätta plats. Dom trängs och kommer inte överens. Då vill man bara lägga ner!
    Andra dagar kan orden komma flygande, i rätt ordning, som stekta sparvar direkt i munnen. Märkligt!

    Må väl!

    SvaraRadera
  2. Känner igen mig i de där tankarna. Du uttrycker dig som alltid väldigt vackert.

    SvaraRadera
  3. Jag tänker som du. Men gudarna ska veta att jag inte kan uttrycka mig lika bra. Inte heller kan jag ta så vackra bilder. Det blir bara Harry, Harry och Harry.
    Jag hörde hackspetten igår och det glädjer mig. Nu är skogen komplett.

    Ha en fin helg och kram på dig!

    SvaraRadera
  4. Eller så skriver du .. bara för skrivandet skull.. för du gör det så väl, dom tränger så nära och berör.

    SvaraRadera
  5. ...eller kanske det är som så: kreativiteten håller sin egen kurs, lever sitt eget liv, obstinerar då den känner sig tvingad, manipulerad eller styrd - även när den är vår egen... och kanske i synnerhet då...

    ..."det finns ingen ordning på den här pennan"..? Det tycker jag nog det finns. Och det är en som kräver eftertanke och medvetenhet hos betraktaren... I min värld en nyttig företeelse!

    Grattis till de två åren i bloggiversum!! =)

    SvaraRadera
  6. Finaste - nu skriver du mina tankar. Jag gör också precis det, funderar på bloggen, funderar om varför. Orden går inte att fästa på papper, bara ett ser jag klart, jag vill att allt leder någonstans. Jag vill det!

    Jag väntar fortfarande på näktergalen. Han borde vara här, snart gråter jag av saknad.

    SvaraRadera
  7. Pia – För mig är det skillnad på texter och texter…
    Annars är det exakt som du skriver. Suck.
    Ha det ännu bättre - jag kan se dig vandra nere i parken… alla dessa fantastiska träd…

    Anjo – Jag vet, eller jag tror jag vet. Och tack!
    Men, du har satt det på pränt. Dessutom svänger det alltid så bra hos dig.
    Du och din penna kommer alltid så rörande bra överens – vad gör du?

    Livet just nu – Jo, du om någon kan uttrycka dig! Du gör det dessutom väldigt väl!
    Sköt om er och ha det underbart därute på de sju haven. Håll hårt i Harry.
    Puss!

    Åsa – Jag försöker. Jag gör ju verkligen det. Skriver alltså.
    Men fan alltså, vissa ord går bara inte. Det ligger för nära om du förstår vad jag menar.
    Jag får öva mig. Och tack, Åsa, jag blir glad om jag kan beröra.

    Robban – Bästa, bästaste du!
    Glad att du finns, glad att du är min vän, glad att du känner mig i huset Fyrkappans värld!
    Och visst är det så att den där kreativiteten har sitt eget liv.
    Jag får nog ta ett snack med den där Rosenqvistan…

    Regnnatt – Åh, jag vet. Vi har ju haft den här diskussionen tidigare…
    Men du, du har gjort en fantastisk resa. Du har dessutom gjort det i ord…

    Jag vet varför jag började, jag vet också vart jag ville att den skulle leda.
    Det stora dilemmat är att sätta det på papper. Det går inte. Än. Jag hoppas det kommer.
    Jag behöver se det i skrift. Av någon anledning behöver jag det.
    När det är på riktigt, riktigt jag. Och inte bara en massa flumflum… men jag är ju där också…

    Näktergalen, denna ljuvliga fågel.
    Huset Fyrkappan drunknar i ett hav av skog i en magisk dalgång som du vet, och jag är så tacksam varje år den kommer. Jag kan sitta ute i natten och bara lyssna och ta in alla dofter runtomkring. Magiskt, och en sann lisa för själen.

    Jag är övertygad om att den kommer och sjunger för dig vilken natt som helst nu.
    Kram i natten.


    /Marie

    SvaraRadera

 
coolphotoblogs - listed
coolphotoblogs My profile

Copyright © Marie Rosenqvist 2009-2016. All rights reserved. Alla fotografier och texter tillhör Marie Rosenqvist om inget annat anges. All kopiering/publicering utan tillstånd är förbjuden.