Ljusets blomma ändrar ständigt form,
oupplöslig i sin egen svepande snurra.
Ursprunget springer i ett annat ljus,
dröjer sig kvar där allt är föränderligt.
Som en mjölkaktig hinna sprider den sig,
urvattnad och nästintill färglös.
Den blir lämnad i eftertankens tanke
som känner sig alltmer upprymd.
Blekheten domnar av i den skira vita hinnan.
I dimman lämnas tanken kvar.
Inlindad i sin egen slöja bleks den bort med tiden.
Själv kliver jag utanför och beskådar.
Det är vackert det med.
/M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar