Du tar din lilla hand
i min.
Släpper inte taget.

Stryker mitt finger
över din lena kind.
Pussar ömt din varma panna.

Du slumrar in
med din hand tryggt i min.
Vill hålla den kvar för evigt.

Hör dina lugna andetag
tillsammans med mina.
För ett ögonblick vill jag
att tiden ska stanna.

Blodsband har vi.
Mitt gudbarn,
det är du.

Var tar tiden vägen?
Var tar livet vägen?

Lilla du, ett år blir du.
Livet…
Det är du.


/M

Jag fortsätter min vandring
på de slingriga vägarna,
in i mitt djupaste djup.

Det som var igår,
är inte idag.
Allt är föränderligt…

Eller är det bara jag?

Jag skiter i detta.
Tar mig in till Anna von Hausswolff,
livs levande på Dunkers scen ikväll.

Tillsammans med mina stigar,
kan jag sedan vandra hem i natten,
med en melodi på min väg…


/M

Som en låga där flamman
springer jämsides.
Där tillvaron möter möjligheter…

Hm…
Vänta nu.

Kan jag verkligen springa
sida vid sida mot min egen eld,
där flickan i mig tar emot?

Jag vet inte.

Jag möter en annan flicka
och jag,
jag vill så gärna följa med…


/M

Den prunkande våren
lyser med sin fulla närvaro.
Var tar du vägen?

Istället faller regnet.
Sveper in mig och huset Fyrkappan
i en iskall, blöt filt.

Dalgången är inlindad i dimma
och det enda jag hör
är smatter, porlande av vatten.

Min blomsterträdgård med alla sina dofter
har tagit steget tillbaka.
Som om den inte riktigt vill vakna ur sin dvala.

Det uråldriga äppleträdet
har ännu inte vaknat till liv
med sin böljande vita klänning.

Kastanjerna står givakt
i allén och vägrar
öppna sina kronljus.

Kungen av alla fåglar
uteblir med sin skönsång.
Kaprifolen…

Men, jag kan inte låta bli att undra,
om inte Karin har ett finger med i spelet…

Natten är tyst och doftlös.
Jag kan vänta…


/M

Spinner och väver livet
sitt eget öde?

Tillhör jag dom
som ständigt är på flykt.
Från mig själv…

Är det därför jag är så rädd?
Är det därför jag inte riktigt vågar?
Är det därför jag har spring i benen?

Utan att se?

Hur mycket jag än borstar bort spindelns nät,
kommer det alltid tillbaka…
Som spunnet socker.

Hur mycket jag än spretar emot,
fastnar jag återigen,
utan livlina
till mitt eget öde.

Och jag får fan ingen luft…


/M

Jag fryser.
Klockan närmar sig fyra på morgonen.
Jag fryser till igen.

Slänger på mig koftan.
Bilder överallt med nummer,
och röda kryss.

Håller inte, håller inte…
Bort, bort som fan.

Jag fryser.

Ska jag gå och lägga mig?
Dra täcket över huvudet?
Vakna med ett annat sinne?
I morgon är en annan dag?

Kryper upp i soffan med filten om mig.
Slänger med trötta ögon,
en glimt över bordet,
med alla utkast liggandes huller om buller.

Vilket jävla skit!

Blicken fastnar vid en utsorterad bild,
färdig för papperskorgen.

Slöjor.
Vita slöjor.
Slöjor av alla...

Sanden...
Som sanden,
i ett timglas…

Sa jag att jag fryser?


/M

Somliga dagar,
vet jag inte vad.

Men somliga dagar,
är just vad…

För vad är vad,
av dagar
som är somliga.

Av det som är idag?


/M