Skuggorna tar vid
när den döende solen går ner.
Det är tyst runt huset Fyrkappan.
Jag hör inte ett hjärta slå.
Mer än mitt.
Ändå omges jag av bedövande ljud.
I det tysta.
Varför hörs det så tydligt?
Vid dödens sjöar försvinner livet.
Genom mynningarnas flammor lämnar kulorna.
Änderna som blivit mina vänner
möter mig inte mer.
Nu flyger de ljusa skuggorna
och lämnar den döende solen.
Jag tror jag hör slagen som slår
i tysthetens svävande rum.
Efterlämnad blir den isande skallen.
Och, jag tänker att människan
går utanför mitt förstånd.
Det är så tyst nu.
/M
Jag tycker sällan det är helt tyst. Men när det blir det är det nästan så att man hör tystnaden på något vis...
SvaraRaderaÖnskar dig en fin andra advent
Znogge - Exakt!
SvaraRaderaKonstigt att man kan "höra" det...
Ha en fin advent, du också!
/Marie
När jag hör "tystnaden" så är det tinnitusen jag hör. :D
SvaraRaderaConny - Usch, fy! Det låter inget vidare.
SvaraRaderaDet lär vara en riktig mardröm, har jag hört...
/Marie
Nädå Marie, det är inte så farligt. För det mesta så tänker jag inte på det. Man kanske har blivit van så att man inte hör det, utom när det är absolut tyst, och det är det ju sällan. Eller också finns det olika stadier eller former av Tinnitus. Jag lider inte av det. :)
SvaraRaderaMänniskan går sannerligen utanför mitt förstånd med ... och då när den insikten faller över en ... behöver man den här "öronbedövande" tystnaden ... stillheten.
SvaraRaderaKram!
Conny - Bra!
SvaraRaderaSkatan - Absolut!
Jag är den som skriver under på det!
Sedan stillheten på det. Amen. Punkt. Insikt.
Lugn och ro... Skönt.
Kram tillbaka!
/Marie
Jag är trygg i tystnaden. Den när jag bara hör mitt eget hjärta.
SvaraRaderaDå, i det vita, är jag som minst rädd. För människan, som går där utanför. Som inte heller jag kan förstå. Fast jag så gärna vill.
Kram
Regnnatt - Precis så!
SvaraRaderaDet är något alldeles betryggande i det.
Och människan, suck.
Jag kommer nog alltid att undra och ställa mig den eviga frågan, varför?
Kraminattenkram
/Marie