Marie Rosenqvist

Förtröstans tillit i hjärtats stilla rum.
Genljud av väntan bortom den avstängda vägen.
Ut i ingenstans.
En fläkt av nostalgi fattar eld i sinnet.
Bränd utanför och innanför ett skört skal,
som fortfarande minns frågan om vad.

Hon står vid en skiljelinje och vet inte var framtiden leder henne.
Det är med visst vemod som hon tar farväl av det som varit.
Någonstans genom det dunkla ser hon någon med utsträckt hand,
som försvinner lika fort som den visat sig.
Förbryllad undrar hon vad det har för betydelse,
men innerst inne vet hon.
Likt symbolismen kan hon inte annat än tänka,
att den verklighet hon uppfattar med alla sina sinnen,
är i själva verket en symbol för något helt annat...

Bleka penndrag är vad som finns kvar i frågan om vad.
Ur en text med känslor från då.
Diffusa skuggor från ett dammigt inre
försöker jag återge i bild nu.

Förtröstans tillit i hjärtats stilla rum,
håller jag handen på en resa.

Den är ännu inte slut…


/M