Ur det vackert dramatiska
döljer sig det odramatiska,
svepande nedför en svängd trappa.
Duvunge med starka vingslag
greppar tag i blinkande stjärnor
och fångar upp en dröm,
om vi blundar tillräckligt hårt.
Stillhetens ömma vagga
bäddas ner av den varma handen,
och med ens blir allt så vackert när vi ler.
När träden blommar och fåglar sjunger,
går vi trollbundna som ett sus i dus.
Likt virvlande sandkorn av alabaster,
ur det dramatiskt odramatiska.
Fånga det tidlösa en dag som imorgon,
på en resa bestående av glas utan kras.
Det dolda finns där vi går...
/M
Och efter min förra kommentaren så, som för att bevisa hur ingenting någonsin är givet ;), faller jag handlöst för fotot. Underbart!
SvaraRaderaRegnnatt - Hahaha, du är för go!
SvaraRaderaHur snabbt gick detta egentligen...
Love you!
/Marie
De dolda,där magin finns. L.O.V.E
SvaraRaderaOroshjärta - Du omger dig allt som oftast med just - magi!
SvaraRaderaSå alldeles självklart! Så är det...
Kram, fina!
/Marie
tack för dina ord fina du ;)
SvaraRaderajodå, alla bilder har varit i bloggen, ett flertal gånger säkert, men sen så kan du ju såklart inte hålla dig uppdaterad med exakt allt jag gör :D
bilden här, är det ett självporträtt eller är det någon annan på bilden?
oavsett så är den otroligt vacker.
Smultris - Man missar alltid något. Bilden med den svarta klänningen…
SvaraRaderaSom jag skrev inne hos dig – ser jättefint ut!
Nej, bilden är inget självporträtt.
Den ingår i projektet ”Som sanden i ett timglas” och blev utsorterad i första omgången.
Ha det bäst, Jenny!
/Marie