Jag är en vandrare i min egen själ, där jag ofrivilligt just nu har

kastat mig ut på en resa mot okända mål.

Spridda skurar i med och motgångar.

Nyanser, vilka jag desperat försöker ta åt mig.

Tillåta.

Jag kan bara hoppas min Ledstjärna finns där för mig och inte

sviker, utan fångar upp när jag trampar snett.

Var jag hamnar, bestämmer jag alldeles själv...

/M

Nyckfull...

Vad gör man med känslor som kommer och går? När de växlar

och skiftar om vartannat, rullar runt som den värsta centrifugen

på tolvhundra varv, så att man fullständigt tappar förståndet?

I alla fall för en stund. Det blir liksom kortslutning, man vill bara

ställa sig och skrika, vråla ut sin ilska och frustration genom hela

dalgången från huset Fyrkappan, ut till det stackars djurlivet som

oskyldigt stannar upp och reagerar - vad är det med henne idag?

Kan man inte låsa in dom, dom där... och kasta iväg nyckeln?

Jag stannar utanför och vaktar tills dom kan besinna sig, hålla

sig i schack...

Men jag vill för fan inte hålla mig i schack! Jag vill ju känna!

Bara inte så här mycket och definitivt inte på samma gång.

Åh! Jag tuppar för tusan av!

Ständigt bilder... alla dessa bilder... alltid detta huvudbry...

/M

God måndag.

Ole från flugfiskarnas rike, Rena, Norge.

Där vill jag vara nu, fast säsongen är över. Jag vill sitta ute på

verandan, blicka ut över älven, dricka kaffe och prata livet med Ole.

/M

Det har varit en märklig sommar.

En bråkig, turbulent sommar, där jag själv står som motståndare.

Den absolut värsta opponent man kan ha.

Någonstans står jag fortfarande kvar i den tidiga våren och trampar...

Vart har du tagit vägen, du sommar, fram till nu?

Jag undrar ju en aning.

Vad var det som inträffade då?

Jag bara stannade av, så där.

Eller är det, det som kallas utveckling?

Just, för man tillåter att det som sker, det sker?

Låt det få ta sin tid...

Acceptera och bara låta vara...

Men för helvete - hur länge skall det här pågå?

Det börjar bli tröttsamt nu.

Det äter energi.

Och, jag måste få in fler uppdrag.

Det är ett annat bekymmer...

/M

Det är mycket jag borde nu. Så har det varit länge.

Fegar ur fullständigt. På mycket.

Jag backar istället för att visa ett jävlar anamma.

Visst, hon visar sig emellanåt.

Då blir det inte nådigt för någon inblandad, inklusive mig själv.

Det är både sorgligt och bedrövligt.

Bör inte vara så.

Har ingen som helst anledning att vara så - alls.

Något är trasigt och har gått i bitar.

Försöker verkligen anstränga mig för att återställa och samla ihop.

Så, vad sker med mig?

Jag har ingen aning. Saknar svaren.

Fast egentligen vet jag så väl.

Eller...

/M

Bakom ingenting

Skymtar något

Eller någonting

Tycker mig se...

Letar mig in

Känner mig fångad...

Snurrar runt, runt, runt

Omgiven av något som tar tillbaka...

Finns du där bakom?

Av ingenting...

/M

Ställde en enkel fråga...

Du kunde inte svara

Svara säger du

Svara mig, säger jag

På vad, säger du

Det jag säger...

Svara mig nu!

Kan du inte, låt bli!

Fuck you!

Säger jag!

/M