Copyright © Marie Rosenqvist 2009-2016. All rights reserved. Alla fotografier och texter tillhör Marie Rosenqvist om inget annat anges. All kopiering/publicering utan tillstånd är förbjuden.

måndag 10 maj 2010




Spinner och väver livet
sitt eget öde?

Tillhör jag dom
som ständigt är på flykt.
Från mig själv…

Är det därför jag är så rädd?
Är det därför jag inte riktigt vågar?
Är det därför jag har spring i benen?

Utan att se?

Hur mycket jag än borstar bort spindelns nät,
kommer det alltid tillbaka…
Som spunnet socker.

Hur mycket jag än spretar emot,
fastnar jag återigen,
utan livlina
till mitt eget öde.

Och jag får fan ingen luft…


/M



6 kommentarer:

  1. Åfysat... En fullkomligt superb bild!!! Lämnar så mycket till fantasin...

    Och i vanlig ordning utgör texten ett passande och vackert ackompanjemang... =)

    SvaraRadera
  2. Jaa, den bilden... så vacker att det hugger till!!! Som du kan, som du kan.

    Lilla, finaste du, vill tro - vill trösta dig om du behöver tröstas - att det inte är så farligt att grubbla, att vi bara måste våga fortsätta, ta oss igenom. Helade av vandringen, lyser vi med ett transparent sken ska du se, går aldrig mer vilse, bara upptäcker, vägleder andra. Du är inte ensam på den stigen, vi är många, vi är kloka, det du skriver är det som tröstar mig. Att veta att jag inte är den enda när jag grubblar.

    Ja, jag tror livet spinner åt oss, men vi får vara med och väva, ibland. Då händer det någon gång att vi i vår brådska väver fel... Jag vill så gärna tänka att livet hjälpsamt rättar till. Jag måste tänka så, för att bli hel.

    Är du så säker på att du flyr? Jag tror du upptäcker. Jag ser dig som en sann konstnärs-själ, som vågar dansa i natten bland slöjklädda demoner. Rädslan din är inte farlig, den gör att du förstår, ser mer. Och livlinan, visst finns den, lika stark som spindelns tråd.
    Du har en livlina. Håll i den.

    Hur kramar man försiktigt om så att du förstår att du kan andas? Jag kramar så försiktigt, så.

    SvaraRadera
  3. Robban – Stort tack!
    Det låter så futtigt, men jag tror du förstår.
    Du känner ju mig…

    /Marie

    SvaraRadera
  4. Regnnatt – Återigen. Vad ska jag skriva, vad ska jag säga?
    Du tar dig alltid tid att skriva ner dina tankar till mig och jag är så tacksam för det.
    Dessutom har du en förmåga att ”skruva” till det jag har skrivit…
    Och jag tänker, det här får jag nog klura lite på…

    Det finns något i mig som aldrig har behövt den där trösten…
    Barndomsskada som hänger sig fast…
    Oftast finner jag den i mig. Det är oftast så jag för samtal med mig själv.
    Fast det såklart är en halvsanning.
    I verkliga livet är jag många gånger en mussla.
    Tar lång tid innan jag släpper in någon och delar ”djupt stuff”.

    När allt blir för snurrigt i mitt huvud, finns det ett bollplank
    och det bollplanket är mannen i huset Fyrkappan. Så glad att jag har honom.
    Men han stryker mig inte medhårs, utan utmanar mig istället.

    Ja, jag är säker på att jag flyr. Det ingår i livet… mitt liv.
    Men jag omfamnar och utvecklas i det också.
    Kanske är jag i upptäckarland… det vore fint.
    De där slöjklädda demonerna, jag skriver ju om dessa lite då och då.
    Och nej, jag är inte rädd för dessa heller.
    Tar gärna en dans eller två…

    Jag vet att vi är många som grubblar över sakernas förhållanden.
    Det är väl därför jag dras till den typen av bloggar och människorna bakom.
    Att vi delar med oss av våra djupa tankar – och att vi får gensvar.

    När någon kramar om mig så försiktigt som du,
    om än i sfären, blir jag så glad, så glad.
    Jag lovar att mina andetag är kvar…

    /Marie

    SvaraRadera
  5. Du vet väl att spindelväv är något av det starkaste som finns?
    Jag läser dina texter och ser dina bilder. Vet inte alltid vad jag ska säga men du berör mig.
    Idag skulle jag gärna sitta i en fyr med dig och titta på havet och regnet.
    Kram!

    SvaraRadera
  6. Kära Wettex.
    Jag vet…
    Är så medveten om att bloggen är svår att kommentera.
    Det gör ingenting. Tänk inte på det.
    Jag blir så glad när du är här. Så glad och varm i mitt hjärta…
    Att sitta med dig vid en fyr… anytime… anytime…
    Kram och storpuss!

    /Marie

    SvaraRadera

 
coolphotoblogs - listed
coolphotoblogs My profile

Copyright © Marie Rosenqvist 2009-2016. All rights reserved. Alla fotografier och texter tillhör Marie Rosenqvist om inget annat anges. All kopiering/publicering utan tillstånd är förbjuden.