Som i en spegling av då och nu
Med spillt blod på olika stigar
Av liv som föds ur döden
Den oändliga tiden
Där vi vandrar i det obestämda
Och där allt är gränslöst
Livets osynliga sida
Går tillsammans med oss
Där själar möts och stöts bort
Som en rörlig stilla bild
Av en evighet
Kliver vi in i fantastiska liv
Decennier av tid, men är så nära
Att jag kan nudda vid allt
Där i emellan…
En andedräkt så stillsam
Som blandas med min
Genom eld och vatten
Och, där mina ögon
Ser bortom dina slutna
I luften du fria
/M
"Det är mycket med det jordiska...men det är oändligt mycket mer med det himmelska."
SvaraRaderaTomas Di Leva
Vackra bilder och vackra ord!
Må väl/caja
Ryyysfint. Så stillsamt självklart magiskt-vackert.
SvaraRaderaFrån det ena till det andra, det var just tjolahoppflöjtkoppen jag var särskilt nyfiken på. Så det blir så bra att du tar med en extra. Jag drömmer om den nu. Och våra skratt. Det är också vackert. På ett eget sätt. Nu ska jag försöka sova fast klockan inte ens blivit tre.
Finkram av innerlig sort
Bilden fick mig att tänka på min morfar. Han låg alltid på vardagsrumsmattan när han sov middag. Jag tyckte väldigt mycket om min morfar och är glad att du fick mig att tänka på honom en stund.
SvaraRaderaKram fina du!
Tänker på dig ikväll. Undrar hur du har det, om askmolnet har lyft, blåst iväg...
SvaraRaderaCaja – Roligt med ett nytt ansikte och tack för snälla ord.
SvaraRaderaVarmt välkommen hit!
Rikki – Den där tjolahoppflöjtkoppen…
Det var ingen kommentar jag skrev ut i luften…
Jag menar det.
Den här bloggvärlden är en plats för sig och här sitter vi och skriver bakom en skärm utan ansikten… men nuddar, det gör jag.
Så, tjolahoppkoppen ligger i framtiden och jag skålar gärna med dig öga mot öga… i en rejäl dubbelklunk…
Djupaste kram!
Wettex – Oj, din morfar var en udda karaktär, det läser jag.
Jag är glad att han är med dig i min bild.
Kram tilbaka, du fina!
Regnnatt – Fina innerliga du!
Jag har det bra, så bra!
Den där askan… bär jag med mig i modersmjölken och den finns för alltid kvar i mig.
Men… den är inte destruktiv.
Jag är en sökare, har alltid varit. Jag ifrågasätter, vill veta, är nyfiken.
Jag stöter, jag blöter om vartannat. Jag har accepterat det.
Som jag har skrivit tidigare, jag balanserar mellan lågt och högt. Jag är en karaktär av en frågande sort och mitt hjärta är för det mesta glatt.
Men… jag tycker så väldigt mycket om det svarta i det ljusa och tvärtom. Jag lever då. Jag gör det. Jag vill inte det ska blåsa sin väg.
Då slutar jag att vara jag.
Min kreativitet utmanar mig i dessa stunder i allt mitt sökande, annars dör min själ. Ja, så är det nog.
Jag är inne i en svacka nu, men det gör inget. Jag tar mig ur, men det får ske när det sker. Till dess, jag går in i nästa…
Tycker om dig…
Superkram!
/Marie