Marie Rosenqvist

Två in i natten och jag sitter här.
Med block, en penna, en tjolahoppflöjtkopp.
Det enda sällskap, jag är.
I den egna tystnaden.

Flanerar i en höst utan givna mål.
Med hög luft och solskensväder
som bjuder mig både puls och tröst.

Två in i helgen som varit.
Har gått med en ljumske ondare än ont
och jag har undrat, vad fan har jag gjort?
Jag kickar ju inte ens fotboll i garderoben längre.
Väl?

Två i ett jag, som traskar in nya slag.
I en måndag och en ny vecka med krafttag.

Två kommande i halv tre,
i en natt där jag är just nu.
Jag undrar, ska jag verkligen skicka ut detta nu?

Jag väntar till jag vaknar tills jag ser…

Två snart ännu inte kommande i halv tre.
Mitt uppe i ännu en vacker dag.
Mitt ansikte möter ansikten med ögon som ler.

Styr grillen mot min dalgång långt efter tre.
Jag vevar ner rutan när jag blåser förbi;
- Hej, alla kossorna, nu är jag hemma igen!

Jag försvinner in med de små missarna hack i häl.
Så, nu sitter jag här igen bakom min skärm.
Utan blocket, utan pennan, och ingen tjolahopp.
Men väl med en varm kopp.

Två har varit efter halvtre och nu väntar jag ännu senare än tre.
I en måndag, visst inte en tisdag, men ett är säkert, det är sju.

Jag känner doften av riktig höst nu…


/M