Det gör ingenting
Ingenting, säger jag

Men, av ingenting
Blir det någonting

Nästan alltid...


/M

En flock får sökte upp mig under spö.
De skänkte mig sömn och glömska.
I det undermedvetna slängde mig någon sin elaka piska.

Räddare än jag sprang mot skogen
och gömde jaget bortom domens troll.

Jag sprang och jag sprang och jag sprang.

Min skensömn sökte med ljus och lykta
bland grenar och kvistar.
Plötsligt kvävdes min andning i ett fasansfullt skrik.

Jag skrek och jag skrek och jag skrek.

Jag sprang barfota i det snöbundna utan att frysa.
Snöänglarna flög vid min sida och höll mig varm
under sina vingar fast det var kallt.

Skriket kom av sig i ljuset som dök upp
bland stjärnmoln från himlagatan.

Imorgon tänds det första ljuset.

Under täcket har jag hossor på.
Jag är vaken nu.


/M

Genom en skitig spegel.
Långt, långt där bakom.
Ett skirt stycke av väv.
Kanske en något skev tid.
Hm…
Nej, det behövs ej mer.

Vad vet jag om mig själv?

Bländande skönhet träffar mig ur min sömn.
Som i ett töcken griper jag tag i mitt eget famntag.
Jag låter mig tjusas in i den blågrå röken,
där älvornas dans döljer mitt ansikte.

Jag kan inte längre se.
Hjälp mig, du bländande skönhet, jag vill ej mer.
Jag bönar, jag ber.
Ändå. Vill jag se. Ännu av mer.

En rörlig stilla bild av evigheten,
på den diffusa, skinande ytan.
Själens vandring. På väg. Uppåt.

Jag måste påminna mig själv om att alla
bilder i dess underbara former faktiskt är
rörliga genom en skitig spegel.

Även om jag går bredvid.


/M

Jag såg när du kom.

Himlaguden hade bestämt en låg dos
över Skåneland, något för tidigt.

Ett böljande täcke tog över träd och mark.
Det såg ut som flingorna kom för att stanna,
och jag brast ut i ett tjohej för dig, du vinter.

Så kom det första snöfallet,
när jag trodde hösten hade fått ro.
Men det vita orkade inte lägga sig som vinter.

Någon känd för mig icke person
stannar förbi och bjuder på buffé.
I samma stad som är min.

Jag tycker om bistra november också.
Du är bara. Så. Lång.

Himlaguden stängde av den vita vintergatan.
Fick en order om att det inte var dags.
Från ännu högre makt.
Jag vill bara skrika; Skit i den där makten!
Du, Gud av himmelen, du måste lära dig att trotsa!

Idag är du borta till nästa gång.
Ingenting hjälper.
Ute är det dynga nu.
Och fortfarande november.


/M

Livets hjärtpunkt i det okända.
Mysteriernas eviga liv dansar på min sten.
De sköra blombladen följer de fyra väderstrecken,
precis som jag.

Den högsta verklighetens oförgänglighet.

Vinterns frusna jord som föder våren
är ännu inte här trots ett bistert november.

Rosens namn är som bekant mitt namn
och ligger sänkt i vatten utan kvistar.
Jag tänker på Jungfru av Maria.
Hur gick det till?
Fan, jag stavar ju mitt namn med ett e…

Livets vatten springer bredvid
och döljer skatter som jag ännu inte kan se.
Hjärtats punkt mitt i livet.

Visst, jag tar in det med.


/M

Budbäraren är vägvisarens närvaro.
Spår av fötter möts och leder åt motsatt håll.
I det förflutna, i framtiden.
Jag söker fotspåren, men jag finner inte färdriktningen.

Jag frågar mig,
kan man säga att man har vetskap om något
som man egentligen inte vet ett smack om
när det väl kommer till kritan?

Inte på något sätt.
Ändå infinner sig en förnimmelse
av just den insikten, den kunskapen
som är så klockren att man vet trots allt.

Vad är det då som är så svårt?

Står stilla som en stagnerad docka.
Kan inte röra mig, ens om jag vill.
Trevande, sökande, drar jag ofrivilligt åt olika håll
och försöker någonstans inne i mig finna någon logik
till alla dessa fotsteg.

Framåt, framåt, framåt.

Men budet till bäraren kommer aldrig
och visaren till vägen blir blind.


/M

Flera språng från källan.
De hårdaste av hjärtan mjuknar
och flyter ut i det ljuvaste rött.
Det känns som sammet.

Is ligger i sprickor och bildar mönster
av stjärnor sprängda i kristaller.
Kärlekar pumpar ut Bordeaux, de smälter
fast det är kallt.

Brunnen till källan sitter i greppets järn.
Det är bara känslans vingslag som vill flyga
sida vid sida med Korpens unge
till närmaste gren.

Plus utan minus.
Hur är det möjligt?
Ack, som ett fjun i en pust
hoppar de i med de största av viljor.


/M

Korsvägar och val.
På väg mot något.
Någonstans.
Alltid, är det någonstans.
Mellan den högra och den vänstra.
Aldrig är den rakt fram.

På krokiga omvägar,
jag vill in i äventyr
till destination okänd.

Flyta på vatten i medvind genom luft.
Två ögon i ett huvud som aldrig vilar en blund.

Mästare på att vara i en källare,
i färd mot något.
Någonstans.

Vem vet vart jag hamnar då…


/M

Mellanrum utan ord.
En tomhet av andens fattigdom,
borrar hål i oroliga själar.

Vakuum mellan ljus och mörker,
där det råder oordning
i all sin kontaktlöshet.

Fingerspetsar trevar försiktigt
längs med de slutna rummen,
efterlämnade i ständigt eko.

Jag gråter inom mig själv
där ingen längre går,
mer än jag.

Salar öppnas upp med strimmor av ljus.
Jag står möte med blixten genom mina ögon.
Det tar sig förbi och studsar genom linjer
som inte längre är raka.

Välkommen in...

Tvekar en stund, men bildens tecken
tvingar mig in till okända rum.
Utan ord där i mellan.

Och jag,
jag går in med nytvättat hår
dit ingen längre går…


/M

En doft av nybryggt kaffe,
i en måndag som är långt ifrån fel.

Två ljusklot speglar sig i mitt köksfönster.
Åh,
de Två Månarnas Land!

Det outsägliga ordet för en konversation,
som jag ännu inte förstår.
Men det gör ingenting en dag som idag.

Jag är en smula sömnig.
Nattens varma sängrus håller mig kvar
i dess famntag jag vill drunkna i.

God kaffestund i huset Fyrkappan.
De frodiga Domens Herrar,
breder ut sig för mig i ett långt ögonblick,
flyger in och sätter sig i nischen.

Jag blir varm och glad.
God dagens, ni vackra pippiar.
Vissla lite för mig.

Jag tror jag har solens strålar på mig,
denna gråmulna dag.

Visst är tiden normal nu?


/M