Marie Rosenqvist

Budbäraren är vägvisarens närvaro.
Spår av fötter möts och leder åt motsatt håll.
I det förflutna, i framtiden.
Jag söker fotspåren, men jag finner inte färdriktningen.

Jag frågar mig,
kan man säga att man har vetskap om något
som man egentligen inte vet ett smack om
när det väl kommer till kritan?

Inte på något sätt.
Ändå infinner sig en förnimmelse
av just den insikten, den kunskapen
som är så klockren att man vet trots allt.

Vad är det då som är så svårt?

Står stilla som en stagnerad docka.
Kan inte röra mig, ens om jag vill.
Trevande, sökande, drar jag ofrivilligt åt olika håll
och försöker någonstans inne i mig finna någon logik
till alla dessa fotsteg.

Framåt, framåt, framåt.

Men budet till bäraren kommer aldrig
och visaren till vägen blir blind.


/M