Copyright © Marie Rosenqvist 2009-2016. All rights reserved.
Alla fotografier och texter tillhör Marie Rosenqvist om inget annat anges.
All kopiering/publicering utan tillstånd är förbjuden.
skip to main |
skip to sidebar
Som ett oskrivet pergament i bläck,
där sidor är så sköra att de trasas sönder.
Hon drömmer inte, hon är vaken…
Förstår inte,
men det gör ingenting.
Minnet är där de mina.
Röra vid, känna, dra efter andan.
I en enda suck av blund,
blir hon varm.
Med ansiktet vänt mot mig,
har jag henne vid min sida.
För det behövs inga skrivna blad.
/M
Copyright © Marie Rosenqvist 2009-2016. All rights reserved.
Alla fotografier och texter tillhör Marie Rosenqvist om inget annat anges.
All kopiering/publicering utan tillstånd är förbjuden.
Bilden är vacker men spöklik. Om jag vaknade och fick se en sån bild på väggen, skulle jag tro att nån kommit från den andra världen för att hämta mig...brrr..hålla handen? :-O
SvaraRadera"Minnet är där de mina."
SvaraRaderaDina ord är ibland vaga. Jag känner mig ofta för dum för att kommentera. Undrar så om du skriver om dig själv eller om du diktar om en främmande värld? (Detta behöver du inte svara på.)
Men jag dröjer vid de orden. Funderar.
Gäckande ... det är det ord jag vill använda (igen) för både dina bilder och dina texter.
SvaraRaderaoch gäckande förnimmelser är inte lätta att kommentera. Det ryms liksom inte i kommentatorsfältet.
Kram
Conny – Det bästa med bilder ligger hos betraktaren…
SvaraRaderaFör mig har bilden så många dimensioner beroende på vad jag är i för sinnesstämning att den ändrar form utifrån det…
Och du är väl en ”stor” karl som reder sig. Väl?
Regnnatt – Finaste du.
Aldrig att du ska känna dig dum härinne. Aldrig.
Vi har läst varandra tillräckligt länge för det.
Ja, jag skriver om mig själv. Jag utgår alltid från mig själv som person, erfarenheter, stämning här och nu. Helt enkelt jag.
Texterna är en kombination av allt detta. Sen vet du att jag är oändligt förtjust i sagornas värld…
Där finns jag också någonstans.
Vad du kanske inte känner till är att jag skriver väldigt mycket om min passion till fotografi. Det ligger inbäddat i gåtor.
Det är därför jag startade bloggen…
Kaffepulver – Jag tror du sätter fingret på det hela.
Jag är medveten om att bloggen är svårkommenterad och ibland kan jag känna att jag blir en aning ledsen. Är jag för mycket, för lite, eller helt enkelt bara flummig?
Men, jag förstår. Tror jag.
Jag blir så glad när du är här.
Och du, tycker om ordet gäckande…
Varmaste kram till dig.
/Marie