Ingen pardon. Ingen välsignelse.
Händelser slår till med full kraft.
Hjärtan blöder och krossas i smulor.
Djupa sår sätter spår. För alltid.
Det är rörigt i mitt huvud.
Omtumlande dagar i terrorns och dödens tecken.
Jag kom av mig alldeles härinne. Fotografi har känts mil av öken bort.
Isande vindar har kommit så nära inpå med budskap så onda
att det lägger sig som stickande knivar under huden.
Det är inte hanterbart.
Hur mycket kan vi ta in innan hjärtat brister?
Hur människor en nation bort känner och som verkligen är berörda,
vågar jag inte ens tänka på.
Det är så svårt att sammanfatta när känslor och tankar är så laddade.
Då finner man inte riktigt orden.
Jag försöker sy ihop världshistorien.
Jag samlar ihop mina kunskaper för att kunna förstå vad som händer i nutid.
Men jag kan inte hur mycket jag än försöker. Det är obegripligt.
Är människan så historielös att hon missar att kika i backspegeln?
Om jag sträcker ut min hand, kan du känna den då?
Kommer vi att enas då?
Det finns inget blod.
Ondskans ansikte kan inte röra oss.
Kom ihåg det när skräcken sätter sina klor.
Jag tänker, vi måste hålla oss förenade annars går vi förlorade.
Släng aspelövet över axeln och ta med kärleken där du går.
I namn av de våra…
Amen.
/M
