Jag har varit på en plats med sinnesro. Dit inga änglar hade tillträde.
Hur hänger det ihop?
Det var bara jag. I min ensamhet. Tillsammans med mina tankar. I en avlägsenhet. Långt, långt härifrån.
På denna vidunderliga märkliga plats fylls jag med sinnesro, där inte ens min egen ängel har en given ingång. (Hon skäller alltid).
Ansikten kommer och går. Fastnar i ett skyddsnät som inte förmår gripa tag, i mig.
Jag ler inom mig själv. Som ett brinnande ljus med låga. I all sin ro.
Där jag är jag…
/M
lördag 25 september 2010
Det är en grå, mulen dag i Skåneland och jag lullar fortfarande runt i pyjamas. En planlös dag. Idag.
Jag tänker på min mamma. Det gör jag. Jag vill hålla henne i handen. Ge henne en blöt puss på kind. Krama henne mjukt och varsamt. Känna hennes doft.
Jag vill bo i min pyjamas. Lulla runt i en grå dimma. I denna planlösa dag. Idag.
Jag borde ringa min mamma. Höra hennes röst tätt intill. Men skjuter upp det. Som vanligt. Min mamma är sjuk.
Och här sitter jag i min pyjamas. I denna planlösa dag. Med ett kallt hjärta som skriker smärta. I allt som kallas rädsla.
Mamma. Min mamma…
/M
onsdag 22 september 2010
Under hela natten har jag haft sällskap. Av det outsägliga ordet… Plötsligt blir allt rörigt, så rörigt. I det outsägliga…
Den första tanken kom av den senaste när jag slog upp mina blå, i den tidiga morgonen. Av det ordet.
Det outsägliga… Åh, nej. Nej!
Vad fan menar du? Ge mig inte så tunga budskap, det första jag tänker. Lämna mig ifred du outsägliga ord. Ska jag försöka somna om? Försvinner det då i en försvinnande tanke?
Det outsägliga, det outsägliga, det outsägliga… Åh, nej. Nej!
Ordet kommer allt närmare. Tvingar, griper, tar tag, och drar brutalt av täcket som håller mig varm. Säger; Hade du inte sovit bort hela natten, hade du fått dina svar!
Sätter mig klarvaken upp som ett obstinat.
Käre, herr Rydberg, jag tycker om kaffe…
/M
måndag 20 september 2010
Regnet faller som aldrig förr utanför mina fönster. Försöker den isande vinden tvätta bort smutsen?
/M
lördag 18 september 2010
En omvänd handling av jordens innersta väsen. Som ringar på sin ålder i tidens värld.
Är det ett tecken?
Solens strålar letar sig runt huset Fyrkappan och daggen dröjer sig fortfarande kvar. Jag tänker på mjölk, honung och klunkar av vin.
Jag ser de levandes och de dödas träd, där frukterna av det goda och det dåliga kämpar på de motsattas sida.
Finns den omvända handlingen av våra speglingar i vårt handlande?
Är det ett tecken?
Jag vill ha en fullständig seger där varje levande själ möts i ett rus.
Så, jag ber en stilla bön. Bort från falskhet runt de trångsyntas land.
Och det är inte ens söndag…
/M
tisdag 14 september 2010
Stämningar, omgivningar. Viskningar hörs med nödens rop. Kalla vindar blåser oss i nacken.
Alla dessa intryck…
Tiden säger vi går mot öppnare tider. Varför då känslan av baktakt, frågar jag mig.
Är det en synvilla? En illusion, som fastnat i snurrans grepp?
Var finns Du ideologi som vill oss alla väl? Naiv tanke. Dumma, dumma tanke.
Alla dessa intryck…
Varför varför, går tiden baklänges, när den borde gå framlänges?
Och var i helvete är porten till livets alla söta smällkarameller? Det vill jag gärna veta.
Alla dessa intryck…
Du, Sverige! Jag tar mig för bröstet, jag lovar, jag svär…
/M
fredag 10 september 2010
Låter mig fångas i svärmiska dagar. Väl dolda i dimmornas dimma. Det formlösa blir flytande och intar mjuka skepnader i skuggornas sken.
Inne i det dunklas suddighet, blir vi de osynliga. Gripbart för de andra som ser. De visar vägen för de blinda…
Det är smärtsamt vackert och oändligt diffust. Som en mystisk gåta rör jag om, blir lyrisk i en Fyrhuset sång. Låter mig ledas in i den djävulska dansen.
Under skuggornas sken i de blindas akt, omfamnar jag det sköna i det vilda och det fria. Oh oh, å my…
/M
tisdag 7 september 2010
Du karga landskap, i plask och betong. Ditt snålvatten bådar, men kräver sin spegel… Ett sceneri utspelar sig som fattig och bister.
Du skenbara dilemma, grip tag om vår makt. Så ditt frö av tvivel, i vår jordiska prakt.
Vi öppnar ett dörrfält i ett rike av murbruk, byggt av cement…
Snälla, snälla. Vittra sönder och ge oss kraft.
Jag hälsar dig, du surrealistiska land. Utan karga landskap med smutsig betong…
/M
fredag 3 september 2010
Den senaste sommaren Av den allra första I en luddig mening
Med tiden bleknar allt Så även minnen Vi försöker bevara tätt intill
Men var det egentligen så här? Vi lägger till och tar bort Allt där i mellan skenar…
Det filtreras och bränns Som stickan på en eld
Genom lågvatten går barnen I ett enda ögonblick av flera Mot sina visioner Och är fast i ett oändligt evigt
Den luddiga meningen Från den senaste sommaren Av den allra första
Plötsligt blir liten stor Bara en enda blick bort…
