Under hela natten har jag haft sällskap.
Av det outsägliga ordet…
Plötsligt blir allt rörigt, så rörigt.
I det outsägliga…
Den första tanken kom av den senaste
när jag slog upp mina blå,
i den tidiga morgonen.
Av det ordet.
Det outsägliga…
Åh, nej. Nej!
Vad fan menar du?
Ge mig inte så tunga budskap,
det första jag tänker.
Lämna mig ifred du outsägliga ord.
Ska jag försöka somna om?
Försvinner det då i en försvinnande tanke?
Det outsägliga, det outsägliga, det outsägliga…
Åh, nej. Nej!
Ordet kommer allt närmare.
Tvingar, griper, tar tag, och drar
brutalt av täcket som håller mig varm.
Säger;
Hade du inte sovit bort hela natten, hade du fått dina svar!
Sätter mig klarvaken upp
som ett obstinat.
Käre, herr Rydberg, jag tycker om kaffe…
/M
Vilken gåta! "Det outsägliga ordet" ... "Herr Rydberg", du väcker min nyfikenhet. Orden är lika mystiska som de senast inlagda bilderna (även om den på mannen skrämmer mig från vettet).
SvaraRaderaKram från kaffet!
Och jag tänker tvärtom. Jag måste sova, måste sluta leta svaren mitt i natten. Måste bli klarögd.
SvaraRaderaJa, du är gåtfull :) Berätta mer, jag lyssnar till bäckens porlande inatt. Behöver en saga.
Kram
Svischar förbi med en puss å kram! Trevlig helg fina!
SvaraRaderaSjälv vaknade jag av neon så jag vill liksom Regnatt sova.
SvaraRaderaKaffepulver – Herr Rydberg har en given plats i mitt kök. Han bor där.
SvaraRaderaVäldigt prydlig sitter han vid sitt skrivbord uppe i fönsternischen.
Varje dag har jag en diskussion med honom om det ena än det andra.
Och jag blänger på honom när jag inte får några svar.
Herr Rydberg har ju lite att ”leva upp” till och ibland hotar jag med att nu åker du minsann ut.
Sitta där och damma igen, vad liknar det?
Just det outsägliga ordet har jag burit med mig sedan ung ”tös” och har alltid tyckt om just klurigheten i ordet. Bollar oftast med det. Kanske därför många gånger jag skriver i gåtor.
Numera har jag ju ”fint” sällskap av herr Rydberg. Viktor är hans förnamn…
Och, Pulver – mannen på det föregående inlägget är ganska harmlös.
Han skrek efter min uppmärksamhet inne i SVT:s rekvisitarum… jajaja, jag ska ta en bild…
Kram på dig!
Regnnatt - Ja, som du vet är jag ju nattrumlare. Trivs i natten med mina frågor…
Letade fram en annan saga, om än så underbar.
Där finns många gåtor.
Tomten
"Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.
Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.
För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta —
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» —
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.
Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen —
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; —
Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.
Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.
Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick — men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!
Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.
Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.
Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken."
Dikt av Viktor Rydberg - År 1828 – 1895
Kram, kram
Wettex – Nu fick du en puss!
Trevlig helg till dig med!
Trolligt – Usch, då.
Jag hoppas inte det var starkare än att du faktiskt kan sova.
Önskar dig en lång och stillsam natt där du får sova ut.
/Marie