Det är en grå, mulen dag i Skåneland
och jag lullar fortfarande runt i pyjamas.
En planlös dag.
Idag.
Jag tänker på min mamma.
Det gör jag.
Jag vill hålla henne i handen.
Ge henne en blöt puss på kind.
Krama henne mjukt och varsamt.
Känna hennes doft.
Jag vill bo i min pyjamas.
Lulla runt i en grå dimma.
I denna planlösa dag.
Idag.
Jag borde ringa min mamma.
Höra hennes röst tätt intill.
Men skjuter upp det.
Som vanligt.
Min mamma är sjuk.
Och här sitter jag i min pyjamas.
I denna planlösa dag.
Med ett kallt hjärta som skriker smärta.
I allt som kallas rädsla.
Mamma.
Min mamma…
/M
Jag ville skriva några vackra ord som skulle vara som facklor - för ljus och för värme. Men jag kan inte få upp locket, dörren eller ridån.
SvaraRaderaMen jag känner med dig.
Det gör jag.
Sannerligen.
En kram av särsiöt fin sort
särsiöt kan också stavas s ä r s k i l t
SvaraRaderaEn till!
Återigen ... med risk för att verka tjatig: Strålande.
SvaraRaderaSitter här i morgonrock av mjukaste sort. Log till en början åt din pyjamasdag när tiden plötsligt stannade till. När något öppnas och alla känslor ramlar ut. Jag sitter här, stilla, medan gråten får göra sitt och tänker på dej och din mamma.
SvaraRaderaKram... I pyjamas som extra sköld är det lättare att brottas med känslorna. Som du är mästare på att få ner. I ord. På papper.
SvaraRaderaMen idag skickar jag kramar
Kram! Som Rikki skriver, en särskild. En innerlig. Och på något sätt, tänk så här: "Lyckliga jag."
SvaraRaderaFör lyckliga du, hjärtat sörjer inte, saknar inte, gråter inte, över någon som inte har skänkt enorm glädje. Sådan som hon har skänkt dig. Lyckliga du. Jag kramar, tänker tröstetankar som jag hoppas når dig.
Massor av kramar ... till en fin vän som delar med sig av sina glädjeämnen, sorger och rädslor ...
SvaraRaderaDet finns ändå ingen som mamma ... och när hon är sjuk ... vacklar hela världen ... av oro och rädsla.
Min mamma har varit död i tio år nu och jag tänker på henne med värme nästan varje dag ...
Jag håller om dig ... det skall du veta ... och håller av dig.
Kram!
Ta dig tid att till ett besök, vännen...
SvaraRaderaFörlorad tid är tyvärr en av våra förbannelser.
Kram!!
KRAM. KRAM. KRAM.
SvaraRaderaALLA NI. FINA, FINA NI.
SvaraRaderaJAG BLEV SÅ RÖRD AV ERA FANTASTISKA ORD.
SÅ MYCKET OMTÄNKSAMHET DET FINNS.
DET VÄRMER SÅ GOTT I MITT HJÄRTA. TACK!
Ja, min mamma är sjuk.
Som ett brev på posten fick hon diagnosen cancer.
Mitt i allt detta sviktar hjärtat och det blir ett så kallat tryckfall.
Hon tuppar av och faller handlöst där hon befinner sig. Livsfarligt.
Familjen har levt med detta tillstånd i några år nu.
Vi har haft lång tid på oss att låta det sjunka in.
Jag har stora känslomässiga problem att ta det riktigt åt mig. Vill för det mesta inte känna.
Det är ju MIN mamma. Men jag övar mig på att inte fokusera för mycket på VAD jag känner.
Det går upp, det går ner, det går sådär…
”Fast” min mamma är sjuk, åker ut och in till farbror doktorn, är hon också värdinna på ett äldreboende som ”är klara i knoppen”. Helt på ideell basis. Hon är en riktig glädjespridare och väldigt omtyckt. En sann vardagshjältinna.
Så är hon, min mamma. Istället för att sitta hemma och tycka synd om sig själv, sprider hon sin hjälpande hand till andra.
För fyra veckor sedan inträffade det något som förändrade läget ytterligare.
Min mamma har inget körkort (tack och lov). Hon kör moped…(illa nog).
Efter avslutat pass, kickade hon igång sin lilla skatt som hon kallar den och kör hemåt.
Tryckfallet infinner sig med besked och PANG rakt in i en stillastående bil.
Avsvimmad ligger hon där i gatan. Ambulans och ilfart till Lund.
Änglavakt? Jag är helt övertygad om det.
Nu, fyra veckor senare, fortfarande blåslagen på hela kroppen, börjar hon sakta komma tillbaka.
Men inte utan hjälp.
Den första november fyller min mamma 67 år.
/Marie
Lilla fina du. En kram. Igen. Livet är inte rättvist. Jag tänker på er. På dig. På änglavakten. <3
SvaraRadera