Märkligt.

Det kryper innanför.

Skinnet alltså...

Summering år 2009;

Uselt.

Fuck!

Punkt.

Just nu vill jag bara gömma mig i klänningen och tyllens

svepande vindar där det rena och oskyldiga griper tag i mig.

Ruskar om...

Där bortom det gångna året önskar jag vissa minnen ska falla

i glömska och aldrig, aldrig någonsin ska få uppenbara sig

för mig igen.

Smärtsamt.

Förbannat smärtsamt.

Sträcker jag ut min sökande, trevande hand, så kanske, kanske

en annan fångar upp min, med en fast hand som säger genom

en pust;

"Jag håller dig kvar så länge du vill.

Hur du möter år 2010 bestämmer du själv...

Omfamna och möt.

Slut dina ögon och kom in i min famn.

Slå dina armar om mig, men sluta, aldrig, aldrig att se...".

Ja, det låter helt underbart, så glasklart, så enkelt...

Men du, hur fan gör jag det?

/M

Kodernas språk...

Ord, ord, alla dessa ord...

Vad är det vi vill berätta?

Egentligen?

Skiftande karaktärer när vi minst anar det.

Dolda budskap inlindat i citronskrift...

Där någonstans mellan raderna finns dom tillgängliga...

Ser vi?

Korn av sanning...

Hur skrämmande nära ligger den lögnen?

/M

Häromdagen läste jag en berättelse om en liten flicka på fem år
och ett paket till hennes mamma, inslaget i det finaste av papper...

Jag kunde till slut inte se av alla tårar som bara kom.
Jag blev så rörd.

Nu i juletider blir det stress.
Idag på självaste lille julafton är de sista ute och letar sig
förvirrade efter de sista klapparna. Vi handlar som aldrig förr.
Klappar som vi faktiskt inte behöver.
Det är bra mycket länge sedan jag brydde mig om de där
klapparna och önskade till mig själv.
Sura miner från bortskämda barn när de inte får vad de vill ha.
Bortskämda barn som alltmer trånar efter rena penningar...
För de kan ju själv... Köpa alltså.

Jag tänker på alla familjer som inte har den möjligheten
att ge till sina barn av en eller flera anledningar.
Jag tänker på er som har mist era arbeten.
Jag tänker på er utan skyddsnät som är förpassade ut i kylan.

Utdrag från den där berättelsen...

"Den är till dig, mamma.
Vet du inte unga dam, att när du ger bort en present är det
meningen att det skall vara något i paketet?
Hon hade tårar i sina ögon och sa;
Men, mamma, den är inte tom!
Jag blåste kyssar i den tills den blev full.
En kort tid senare tog en olycka dotterns liv, och det sägs
att mamman behöll den gyllene asken bredvid sängen
för resten av hennes liv. När hon helst kände sig nere
eller mötte svårigheter öppnade hon asken och tog ut en
inbillad kyss och mindes kärleken från barnet som hade
lagt kyssarna däri."

Någonstans där dog jag... Helt underbart!
Jag tror vi glömmer av oss vad allt egentligen handlar om.
Det är inte meningen att våra hjärtan ska blöda
endast i juletider. Låt det brinna hela året.
Våga visa kärlek och var inte rädd för att ta
kärleken till dig när den kommer i din väg.

Ha en riktigt, riktigt God Jul, alla.
Sköt om er och packa in många kyssar till era nära och kära...


/M

Årstiderna står för ordning och reda...

När jag var liten samlade jag upp olika spindelarter.
Placerade dom i glasburk och satte locket på.
Stilla så tyst...
Jag tog upp glasburken och skakade om...
Hallå! Hallå på er därinne! Säg mig något, snälla!
Mamma tyckte det var förfärligt.
Grymt? Så klart.
Vad hände? Kaos, fullständig mess.
De försökte komma så långt ifrån varandra som det bara var möjligt.
Fascinerat kunde jag sitta och studera deras beteende hur länge
som helst med ögon stora som tefat.

Vad vill jag säga med detta?

Klimatmötet i Köpenhamn avslutades igår.
Det gick åt helvete. Hade jag förväntat mig något annat?
Girigheten styr världen. Vår nya Gud. Bedrövligt.
De säljer mänskligheten till högstbjudande.

Misstag begår vi väl alla...
...men naturkrafterna...
Det är människan som fuckar dom.

Jag tror det blir krig, ett annat slags krig...


/M

Vi ser när vi tror...

Vad tror du på?

Berätta.

Bara för mig...

Vi omringas av det gåtfulla...

Slut dina ögon och se...

Kanske blir du överraskad.

Om du tillåter och vill ta emot.

Har du modet till det?

De flesta av oss, vilka jag kallar vi.

Har drömmar...

Bevisar inte det att vi befinner oss i en helt annan dimension?

Vi tror det när vi först ser det.

Eller.

Vi ser det när vi verkligen tror det...

Jag bjuder dig...

Får jag lov?

Tillåter du?

/M

Jag tänker så mycket nu.

På allt.

Men vad?

Jag förvånas ständigt över sakernas förhållanden.

Jag kommer på mig själv.

Djupt försjunken i mina egna tankar.

Hur de reflekterar.

Hur de spekulerar.

Nästan desperat letar efter svar...

Mina grubblerier har blivit av den karaktären.

Som trasslar sig in.

Tankarna fastnar och fångas in i ren ovisshet.

Tendenser till att skena iväg.

Ut i sväverier.

Som i en dans.

Det är så mycket jag måste ha i åtanke.

Just, just så.

Hålla de där tankarna i schack.

Vill jag verkligen det...

/M

Ur mitt blod.

Från det innersta av mitt hjärta.

Där människors bräcklighet.

Min sårbarhet...

Långt, långt där borta.

I själarnas himmelrike.

Ni väsen som sänder ut det doldas möjligheter.

Om vi ser och kan tyda dom...

Mitt hjärta.

Det omges av varmt rött blod.

Som alltjämt vill finnas till och blöda.

Det är angenämt.

Det är fridfullt.

Det är läkande.

Som i en dröm...

/M

Djupt inne i min kammare möts jag av ett ljus.

Det tränger sig på allt mer utifrån...

Ljuset ger mig energi.

Det ger mig kraft.

Där mina tankar och idéer letar sig in i gåtor.

Hemligheter jag inte trodde var möjliga.

Det ger mig insikt.

Det ger mig upplysning.

I min kammare.

Det inre rummet.

I en verkstad.

Där de kreativa har tillträde.

Någonstans där som faktiskt, faktiskt är jag.

Det är där jag befinner mig.

I skaparens kammare.

/M

Julens följeslagare är lugn och ro...

Jag vill ha stillheten.

Varför all denna förvirring mitt i all kaos...

Det enda jag vill ha är ro i lugnet...

Tipp, tipp, tipp, tapp...

Tingel, tangel.

Tangel, tingel.

Pling, pling.

I ett blink...

Där står du i slutet på den andra dagen.

Stampandes på min tröskel...

Ändå, säger jag, välkommen in december!

/M