Virvlande vindar.

Snöflingor mot mitt ansikte.

Det viner om öronen och tjuter i takt med storm av snö.

Den vill inte riktigt bestämma sig åt vilket håll den ska komma.

Och jag, jag befinner mig mitt i.

Jag fryser och huttrar.

Drar upp hättan och spänner till i takt med stegen.

Plötsligt vill jag bara lägga mig ned i den mjuka, kalla snön.

Tillsammans med snöängeln bredvid.

Vi ler.

Hon och jag.

Blink blink, du blink.

Jag är glad.

Sprudlande lycklig.

Varm i mitt hjärta.

Väder, väder.

Jag lever.

Omfamnar.

Det gjorde jag igår.

Idag.

Inbäddad av snötäcken i strålande sol.

Omfamnar.

Det gör jag.

I morgon också.

/M

Befinner mig i en snurrande karusell av olika beslut.

Där känslan överträffar och fullständigt kapitulerar.

Den lämnar allt rimligt sunt förnuft.

Skit också.

Tror jag stänger av för idag.

Imorgon.

Möter jag en ny dag.

Där förnuftet snubblar över i ren triumf.

Och går förbi känslan.

Jag hoppas det.

/M

Jag drömde att jag rökte fredspipa tillsammans med Gud.

När ingenting kan sjunka djupare än vad det redan har gjort.

Som står inför sin största utmaning någonsin.

Då kommer de giriga på att man kan beröva och sälja

de oskyldiga barnen av Haiti.

Men Du.

Kära Gud...

Jag förstår ingenting.

Kan Du förklara för mig?

I namn av...

Gud som haver barnen kär,

se till mig som liten är.

Vart jag mig i världen vänder

står min lycka i Guds händer.

Lyckan kommer, lyckan går.

Den Gud älskar, lyckan får.

Hm...

/M

Tanken om.

Det där.

Det synliga i sin helhet.

Med lättsam bris snuddar den vid.

I solens varma famn.

Andrum av tankar.

Det är nästan gripbart...

/M

Jag försöker få min penna att sväva över raderna likt en symfoni.

Den klassiska musiken i bakgrunden snurrar som ljuva slingor

där instrumenten sjunger ut i en känslostorm utan ord.

Toner i mitt huvud.

Orden...

Känslorna...

Sätter jag dit själv.

Och, jag bara dör... en smula.

Bilder i mitt inre.

Det är oftast så dom kommer.

Till mig.

I en komposition där jag ensam dansar med.

/M

Mina ögon är stjärnorna på min himmel...

Utan dom vaknar vredens plågoandar till liv.

Med en oförmåga att ens få en glimt som är knivskarp.

Grumlat, med en vägran att släppa in tillräckligt med ljus.

Jag kände inte ens snittet.

Jag befann mig på en annan plats som inte var här.

Mitt öga hade möte med en främmande galax.

Ett starkt sken av olika strålar som bildade en dans

av spetsformade ljusklot.

Det var fullständigt utflippat och det mest

besynnerliga jag någonsin upplevt.

Och enastående vackert.

Nu börjar den andra resan.

Allt har ett slut.

Men inte riktigt nu...

Mina ögon är stjärnorna på min himmel...

/M

Jag sitter med rödtjut i natten.

Framför mig på köksbordet ligger det pappersark med pennan

liggandes bredvid.

Min prins av alla tider har för länge sedan intagit sängen.

Det som håller mig sällskap är vinden utanför mitt fönster med

kulingstyrka på sjutton meter per sekund.

Jag tycker om väder.

Jag är också väldigt förtjust i den mörka natten.

Kanske är det för stillheten.

Kanske är det för att jag inbillar mig att själen får mer ro då.

Jag vet inte.

Jag tänder ljuset som hänger i sin gjutjärnsform på väggen och häller upp ett glas rött till.

Doppar försiktigt ner fingret i det flytande stearinet och låter det stelna. För att sedan dra av det.

Skada sedan barndomen.

Måndag.

Imorgon.

Idag.

Senare...

Jag är inte rädd.

Jag är inte ens nervös.

Bara så där lite lätt orolig...

Jag kommer att rullas in tidigt.

"Oculi plus vident quam oculus..."

Farväl du fotograf om ni sviker mig nu...

/M

Omslingrade i sina egna rum.

Dit ingen kan nå...

Sorgen är det enda som binder dom samman.

De är fångade av melankoli.

Det som återstår där i mellan, förenar dom för evigt.

Mellan himmel och jord...

I varandra.

Om varandra.

Som sanden i ett timglas...

/M

Tiden för länge sedan.

Är för länge sedan förbi.

Den där tiden då jag inte mådde så bra.

Känns som det var ljusår...

Nu har det smugit sig på igen.

Det senaste året.

I en annan form...

Och på något sätt handlar det fortfarande om mig.

Fotografiet - var är jag?

Var befinner jag mig?

Men det viktigaste av allt - vart är jag på väg?

Jag bråkar med mig själv.

Det slutar aldrig.

Så, så tröttsamt.

Det äter upp - min energi.

Du, mitt liv för länge sedan...

Snälla, snälla håll dig utanför.

Jag bönar, jag ber.

Ge mig en chans att göra upp allt det där.

För länge, länge sedan.

/M

Dagen efter.

Farväl...

Stilla.

Annorlunda?

Inte nämnvärt.

Bara så tyst...

Den första dagen.

På ett nytt...

Tiotalet...

Hämtat från en antik stumfilm.

Från ett helt annat århundrade.

Om några timmar övergår så denna första dag till den andra dagen.

Jag känner mig plötsligt lite bättre till mods.

Hej, hej...

/M