En ängel kom
innanför min tröskel
utan att knacka.

En annan ängel,
som var långt ifrån en ängel,
rörde om i maskineriet.

Jag gråter ifrån min himmel,
fast jag går här på Jorden
i levande livet, nu.

Nej, jag är inte vaken, jag är i mitt eget kors.
Jag är fjättrad vid mina egna lemmar
och jag börjar undra om det växer korvspadsskit
under mina vingar.

Kärleken kommer, där kärleken finns.
Någonstans i tiden, här.
Varför har jag inte med ömhetens hand vårdat den mer?

Nu är det för sent…

Nej, nej utbrister en tredje ängel
och skakar om mig.
Som en oklar vindpust viskar hon, five cut zero.
Sök svaren inom dig, det går igenom märg och ben.
Five cut zero…

Jag snurrar runt i rummet.
Det finns ingen där.


/M

Den av oss som rör vid porlande vatten,
säger härifrån och nu.
Är det en lögn?

Jag har börjat röka som en industri.
Jag klunkar rödtjut som ett svin.
Jag försvinner in i dimmorna,
såsom ett skadeskjutet bråd av villor,
långt inne i mig.

Mitt liv har gått i tusen själsdjupa bitar.
Jag trodde jag hade allt,
jag hade fel.

Gårdagen vandrar i mina kängor,
och ingen är som Du.
Dagen ekar ständigt i mitt öra,
vad gör jag nu?

Gå aldrig någonsin utan ditt hjärta,
snälla säg, härifrån och nu.
Tick, tick, tick tack
i snart etthundrasextiosex timmar.

Allt har slagits i spillror.
Nu förändras allt.


/M

Hon är ögat som lyser
i sitt eget mörker.
Hon vill bara sova, hon vill inte vakna.

Bläcket finns svidande kvar,
där hon är jag, jag.
I henne.

Hon gråter i förtvivlan när hon ser
sina rader i spridda kollegieblock,
där hon är jag, jag.
I henne.

Det gör så oerhört ont.


/M

Tystnaden ekar
i sin fulla närvaro,
och jag hör och jag ser
allt…

Vad är ett liv
mot ett liv
i rummet av ett annat?
Ett ihållande ljudspår från då?

Vad vet gårdagen
som inte jag vet?
Idag.

Förnimmelser av tiden nu
bygger tomrum om varför.
Lita på känslan.
Hur fan kan man vara så blind?

Nej, allt bleks inte med tiden.
Det borde jag veta.
Jag går ju i mina egna spår.
Av ett utfrätt liv…

Som ett eko av tystnaden.
Jag är.
Blod av ont, är ej av ondo.

Det är då jag behöver en passionerad kyss,
som säger, jag älskar dig...
I evigheternas amen.

Amen.


/M

Vingslag genom krossat glas.
Rör vid allt.
Så också i det världsliga.

Bäraren av budet
försöker ta kontakt
mellan det som ännu är osynligt.

Flykten under vilan
är kanske inte vila,
utan allt som är just flykten.

Det kanske är därför
det droppar saltvatten
på min kind.


/M

Lövsalens prakt
viskar om tiden.
De tiotusen tingen
går händelserna förbi.

Vivaldi flyr i våra spår…


/M

Välvillig bakom det illvilliga.
Mottaglig i all sin skörhet.

Det återkastade ljuset skönjer
stjärnorna på hennes himmel.

Det synliga icke varat.
Vad betyder det?


/M

Jag såg någon.
Någon kom, svepande.
Redan igår.

Men någon gick förbi,
som skuggornas skugga.
Nästan, som en kappa…

Vi drog dammiga andetag.
I samma rum.

Jag hann inte riktigt med…


/M

Hon lägger livet i ansvaret,
där hon klipper av
ännu en sträng.

Det skulle hon gjort
långt före.
I allt sedan.

Förbjuden ingång till det inre
är inte alltid exit.
Det är frihet.


/M

Somliga dagar
infinner sig ett lugn
där jag endast hör vinden susa förbi.

Somliga dagar
viner det så om öronen,
att jag har svårt att stå still.

Och somliga dagar
anländer ett märkbart skimmer
som jag har svårt att förklara.

Tankarna sprider sig,
och landar till slut i mitt sinne.
Klarhetens dimma gör sig påmind.

Jag vill inte bara leva.
Jag vill inte bara dö.
Jag vill så, så oändligt mycket mer.

Somliga dagar är det just så…


/M

Innan hon lyfte blicken,
böjdes hennes huvud blygsamt ner.
Vi kan kalla det uppvärmning inför serieporträtt.

Året var 2008.
Hon stod i väderstrecket väster.
Högt upp på ett tak med utsikt
över ett glittrande hav.
I en stad som inte längre är min.

Tummen matar film i det sista ljuset.
Taskiga slutartider.
Fri hand, manuell skärpa.

Canon F1 – min babe.


/M

Motsatsernas verkan,
lägger in om en högre växel,
där livgivande krafter rör sig.

Det yttersta, det innersta
ger stabilitet, än mer styrka,
och balansen är orubblig.
I all sin föränderlighet.

Ro i sinnet, oro i själen.

Det är inte alltid jag förstår vad det innebär.


/M

Den fria själens skrivare,
sitter stilla på sin kammare.

Sigillet som egentligen inte finns,
säger slutenhet
som bär på en hemlighet.

Makten ligger i pulsen,
där närvaron kräver sitt.
Inlindad i sitt eget sköte.

Brinn av passionen, säger jag.
Och elden visar ingen ånger.
Säger en annan.

Det är det pulserande hjärtat,
som alltid får näring.
Och som aldrig någonsin dör.


/M

Den eviga vilan.
Tar aldrig någon rast.

Jag kör mot dagens imorgon och jag tänker,
att dagens imorgon, visar alltid vägen.
För någon.

För någon annan faller livet.
I tusen, vad jag kallar det.
Oåterkalliga bitar.
I det som var igår.

Jag andas hög luft nu.
I en ny kommande höst.
Och jag är så ofantligt glad
varje gång jag landar hemma igen.
I mitt huset Fyrkappan.

Ljumma vindar som ännu smeker min kind.
Vad kan det springande yttre göra mot mig då?

Jag lutar mig mot regnet.
Som en fors utan vatten…

Livet, vad säger du nu?


/M

Hör du?
Nej…
Kämpa inte emot

Omfamna istället
Fritt fall i det du har
Inom dig

Skit i om någon sårar
Skit i om du går i sönder
Skit i om du kryper i ditt eget blod

Snurra din värld istället
Ställ dig frågan
What a fuck, fuck the rest

Möt dig själv
I en annan spegel
Gå jämsides

Jag lovar i vingar av luft
Ingen är som du
Jag är jag

Hör du det!


/M

Now I wanna be your dog...


/M

Ljusets blomma ändrar ständigt form,
oupplöslig i sin egen svepande snurra.
Ursprunget springer i ett annat ljus,
dröjer sig kvar där allt är föränderligt.

Som en mjölkaktig hinna sprider den sig,
urvattnad och nästintill färglös.
Den blir lämnad i eftertankens tanke
som känner sig alltmer upprymd.

Blekheten domnar av i den skira vita hinnan.
I dimman lämnas tanken kvar.
Inlindad i sin egen slöja bleks den bort med tiden.

Själv kliver jag utanför och beskådar.
Det är vackert det med.


/M

Någonstans i tiden
Någonstans
Levande?

Omfamna symboliken
Finns det någon
Eller något?

Livet, döden
I en skön förening
Där någonstans är vi

Vi omringas av det ständiga
Ett evigt klagoskrin
Där allt förväntas vara himmelriket

Kvar på jorden står vi
Av idag, någonstans
I vår tid

Tiden som på sin färd förgör världen
Osynlig, det synliga
Upplysning?

Någonstans, någonstans
Mitt i allt där emellan
Där finns jag

Jag är här, alltjämt
Ibland oss
Någonstans

Och jag tänker nu i skrivande stund
Någonstans i tiden
Här och nu

Jag vill inte dö
Döden
Döden, döden

Någonstans i tiden
Någonstans
I tiden, här

Var, var är jag?


/M

Hon är Solen i dagen
Hon är Månen i sin själ
Hon är Natten så ljuv
Som Blommorna på en äng

Fågel stål med vingar av dun. Flyg!
Ta henne upp
Till de Två Månarnas Land
Där hennes sfär är allt

Det undermedvetna
Drunknar i det medvetna
Kom, kom, kom
Till oss

Saliga äro henne, hon…


/M

Ibland är stillheten ett måste.
Ibland är tankens famn det enda rätta.

Varför är det då så förtvivlat svårt
att bädda in friden i själen?


/M

Allt hon känner, allt hon får
är smaken i sin egen mun.
Hon blundar med vidöppna ögon…

Hon säger, fly mig livet,
svälj mig hel.
Till en spegel som andas imma.

Hon dör en smula när någon
sveper henne skyndsamt förbi.
Efter en enda sekund.

Och med ens blir allt så tyst.


/M

Omtankens hand läggs i förundran.
Tänkande, bortom all tvivel.
Som är långt ifrån blint.

Ljuset är där du vill vara.
Om någon ropar ditt namn,
vill jag att du svarar.

Minnen minns såväl som bär dig,
och gör mindre ont i solsken.
Som en duva från ovan.

Ser du, Samuel?


/M

Svartare än natten.
Ljusare än dagen.
Däremellan toner av grått.

Det är synd om människorna, som Strindberg sa.


/M

En sekund lämnar mig.
Av din tid.
Oändlighet?

Det regnar olja i mina skor.


/M

Ingen pardon. Ingen välsignelse.
Händelser slår till med full kraft.
Hjärtan blöder och krossas i smulor.
Djupa sår sätter spår. För alltid.

Det är rörigt i mitt huvud.
Omtumlande dagar i terrorns och dödens tecken.
Jag kom av mig alldeles härinne. Fotografi har känts mil av öken bort.
Isande vindar har kommit så nära inpå med budskap så onda
att det lägger sig som stickande knivar under huden.
Det är inte hanterbart.
Hur mycket kan vi ta in innan hjärtat brister?
Hur människor en nation bort känner och som verkligen är berörda,
vågar jag inte ens tänka på.
Det är så svårt att sammanfatta när känslor och tankar är så laddade.
Då finner man inte riktigt orden.

Jag försöker sy ihop världshistorien.
Jag samlar ihop mina kunskaper för att kunna förstå vad som händer i nutid.
Men jag kan inte hur mycket jag än försöker. Det är obegripligt.
Är människan så historielös att hon missar att kika i backspegeln?

Om jag sträcker ut min hand, kan du känna den då?
Kommer vi att enas då?
Det finns inget blod.
Ondskans ansikte kan inte röra oss.
Kom ihåg det när skräcken sätter sina klor.

Jag tänker, vi måste hålla oss förenade annars går vi förlorade.
Släng aspelövet över axeln och ta med kärleken där du går.
I namn av de våra…

Amen.


/M

Den yttre personligheten.
De mångas ansikten.
Av alla våra jag.

Det är fascinerande.


/M

Tidernas själar får ingen ro.
Glöm inte.
Glöm.
Vad var det du sa.

Hon är flickan från dina drömmar.
Han är pojken i ditt hjärta.
Smaka ditt spel och slå dig ner.

Min kärlek finns hos mig.
Den drabbar min väg.
Vart jag än går och andas finns den.
Och jag släpper den aldrig.

Sammansmälta själar
bär på en skatt.
Vårda den varsamt.

Håll hjärtat i hjärtat där du går.
Men säg aldrig vad,
vad var det jag sa.

Kärleken kommer, där kärleken finns.


/M

Lika mycket som jag dras till sagornas värld,
dras jag också till ödsliga platser dit ingen längre går.
Det overkligt verkliga binds samman till en tredje länk.
Och till en fjärde…

Jag frågar mig själv varför jag ständigt är på väg.
Flykten till det självklara väntar runt hörnet.

Vad fan är det?


/M

Flickan från då
var alltid
på drift.

Hon gick och hon gick och hon gick.

Hon stannade upp.
Men det var allt hon kunde se.
Från då, från nu.

En annan flicka,
som är allt annat än flickan från nu,
möter en annan dag.
Bortom ljus, bortom mörker.

Hon sätter sig upp.
Och förstår.
Just ingenting. Hej?

Vad kommer från då?

Vad är vad, vad? Vad?

Dansa henne naken.
Utan krig.
Från allt då.

Ständigt …
... Vaken.

Är flickan, på drift.


/M

Inte här men där.

Tidlösa ögonblick
under himmel i öster.

Lyssna till din längtan,
utan missmodets väntan.

Fly inom dig själv,
i ditt levande liv.

Säg, jag är här, här...

Låt aldrig tiden
springa dig förlorad.

Inte där men här.


/M

Hon vet att livets andedräkt
fyller henne med kyssar,
när hon dansar jämsides
med Viskarnas Väsen.

Hon blir som eldens flammor, svävande.
Passionerat ger hon sig hän, bortom
Duoculus upphöjda dimmor.
Ända upp till de Två Månarnas Land.

Och själen, den flyger frivilligt med.


/M

Tiden omsluter rummet
utan början, utan slut
där händelser inte finner ut.

Det undermedvetna
drunknar
i det medvetna.

Ljuset når inte det beslöjade
genom månens, nattens
och det förflutnas öga.

Under ytan
pulserar livsblodet
i själens sinne.

Budbäraren knackar under sömn...


/M

Ljuset flödar
mot lågor
som brinner.

Sanden rinner uppochned...


/M

Natt möter dag.
Mellan tid
och rum.

Splittring
i den synliga världen.
Sprider sig.

Som cluster.

Det självklara
finns.
Bortom allt.

Du, sök utanför.
Morgondagen vet vi ingenting om.
Snurra, snurra vår värld.

Själv vill jag färdas rakt in...

/M

Rött hjärta.
Vit själ.
Svart hål.

Låt skuggornas andar
falla över ditt mörka sinnelag.
Ditt inre väsen.

Gå ifrån ditt tunga hjärta…
Möt ömhet.
Möt kärlek.

Lägg det sedan försiktigt
i din kupade hand.
Omfamna det du har.

För vad blir kvar.
Av oss.
Utan det?


/M

Jag ser punkten där allt förändras
Och delas
Förening i rening med livets vatten

Skuggornas flykt rör dig inte
I det heliga rummet
Jag ser dig gå

Jag ser bortom skärpan
Känn hjärtat i hjärtat
Och vänd dig om

Allt är föränderligt
Med noll komma fem


/M

Återkastat ljus i blank spegel,
målar med pensel över sjön, Duoculus.
Toner genom vindens vingar,
svingar med illusionens sinnen.

Som i ett galleri dansant...


/M

Som i en egen värld.

Det sägs att en fågel som ryttlar
är kvar i luften på samma ställe.
Jag såg en fjäril igår med samma beteende,
men jag vet inte om det kallas för samma sak.
Det är mycket vackert och väldigt rogivande,
även om jag vet syftet är ett annat.

I en egen värld, jag är idag, jag var igår.
Samma plats med ihärdig feber,
som inte försvinner bort.

Samma mörkrum, samma lina.
Samma scanner, samma skärm.
Redigering av bilder, ett ständigt arbete.
Bilder överallt i olika fack, skall placeras in
i ett slags schack och matt.

Jag fann denna bild efter tre år.
Åter igen. Med nya ögon.
Nu först säger den något till mig.
Jag tänker, det är alltid bra att låta bilder vila.

Sommarbarnet går
bland snåriga blommor och blad,
likt en älva i en bubbla.
Där allt är hennes eget.

Som i en egen värld.
Samma sfär.
Som jag. Som idag. Med feber.

Förresten, jag vill också lära mig att ryttla…


/M

Vi tror när vi ser.

Den översinnliga visheten
i den andliga medvetenheten,
splittrar ett spjut som delar
sin förmåga att se sin omvärld
i sin helhet.

Vi omges av det gåtfulla.
Slut dina ögon, se.
Bli förundrad, och fråga om mer.

Kärnan till den innersta kraften
är varken kvinnligt eller manligt.
Det är människan i sin helhet,
utan medlare där i mellan.

Vi står i en förbindelselänk
mellan himmel och jord,
där vi knackar på nervens port.

Vi ser när vi verkligen tror…


/M

Jag vill att något spricker upp,
där jag kan gå mellan
rött, gult, grönt och skönt blått.

Jag vill se främlingar i ögonen,
där jag håller kvar blicken
i mer än två sekunder. Utan rädsla för att se.
Ännu av mer…

Jag vill ge mig ut i natten,
där bladverk hänger våta i träd
som förläget räcker tunga.
Jag vill plaska i en bäck utan stövlar
med månskenet som enda lykta.
Jag vill dricka mig lummig i skönt sommarregn
och dansa naken i det vilda.
Jag vill fan försvinna in i den mörkaste ravin.
Och skrika – bär mig!

Svart regn försvinner och sköljs bort.
I dödens sjö.
Ta mig till ett vattenfall,
där halsen inte längre gör ont.
Ge mig en upplevelse utan slut
som kan lova mig evigt regn.

Jag vill se droppar genom en portion sol.
Det rena i det rena i det lugnaste av.
Allt.
Mot himmelsbron mellan två världar,
där regnbågen söker sina sökare. Utan synvillor.

Ja, alltid är det något…


/M

Nyanser låter sig inte vänta, inte mer.
Allt som sägs, säger någon mer.
Säg inte viska och hör, säg mer…

Vad är det som sägs, säger någon.
Ord förtäckta i slingor, säger en annan.

Kodernas skrift som vi alla förstår.
Skiftande karaktärer när vi minst anar.
Dolda budskap inlindat i citronskrift,
svävar in blanco för någon som inte ser.

Säg inte viska och hör, snälla säg mer…

Pennor med vingar flyger så mycket
lättare med handen på hjärtat.
Fingerspetsar drar över en lättsam fjäder.

Sväva högt i suckarnas korn av all svävan.
Säg inte vad, säg mig istället.

För vem råder över sanningen?
Nyanser av färger, inga alls.
Det följer en fjäder i steg så lätta.

Med det ser vi med ens allt.


/M

Ensamstund med hett kaffe
Huvudet vilar fortfarande på kudden
Och jag känner mig något för yr för att vakna

Sommarvärme i ack så sköna maj
Lummigt i all sin prakt
Där jag redan är alldeles för varm

Jag undrar vad sommaren har att säga
Som jag ännu inte vet om
Överraska mig med vin och sång

Det är försvinnande lättsamt
Att bli hemmablind där man går
Nyp mig! Stånga mig! Hårt!

Jag lever och andas i en förtrollande dalgång
Omgärdat av skogen av ingenting
Med kvitter om öronen och öring i ån

Så vaknar jag sakteligen upp i dagen
Där jag omfamnas av allt det fina
Det är så mäktigt och mer därtill

På den hemliga grusvägen ner till där jag bor
Står alla ljuskronor givakt
Som i en dröm till huset Fyrkappan

Ja, jag är tacksam
Ja, jag är hemma

Idag är min dag som imorgon var igår


/M

Omgiven av de slutna rummen.
Ostörd är tystnaden.
Ögonblick som dröjer sig kvar,
i en allt längre frusen tid.
Och för alltid, blir kvar.

I drömmarnas hemlighet
är det bara hon som vet.
Den passiva sidan av viljan,
från det yttre till det inre.
Där eld, vind och vatten samsas om is.

Den yttre personligheten i de mångas ansikten,
omfamnar identitetens anonymitet.
Och med ens blir vägen av glas så tunn.

Ingen kan nå, ingen kan ta, ingen kan röra.
Vid vatten av is.
Bakom okrossbart, krossat glas.

Det är endast hon själv.


/M

Jag har påbörjat en text.
Om bloggen.
Om varför.
Om mig.

Åtskilliga gånger om jag ska vara ärlig.
Blanka ark gapar tomma.
Pennan är trög och vägrar följa med.
Jag stryker över, jag slänger, jag tar ett nytt blad.
Försöker igen. Så håller det på.

Det finns ingen ordning på den där pennan.
Nej nej.
Med andra ord går det inte så bra.
Alls.
Vad är problemet? Säg mig…

Funderar en stund över spunnet socker.

Över tvättlinor, över gränder, över baksug.
Mellan platt fall ridå, bakom en släpande kuliss.
När det verkligen mulnar på.

Jag trotsar molnen, jag trotsar regnet
och plockar fram solen där jag går.
Genom skratt, genom tårar,
där jag möts av alla mina jag.
Som en stark fladdrig gardin.

Näktergalen har äntligen kommit till min dalgång,
kungen av alla fåglar med sin smackande sång.
Tecken av alla underbara tecken, så är det just, ett tecken.
Nytt liv ska påbörjas och flyga sin väg,
tills vi hörs i en dalgång åter igen.

Livet är som spunnet socker.

Och jag tänker, man får alltid börja någonstans…


/M

Ett återkommande drag
som leder oss framåt
i det vi ännu inte ser…

Det är smärtsamt vackert,
där, i dimmornas upphöjda gåtor
med ledsagare bredvid.
Andas dina vingar där du ännu går
och låt livet bli en saga
i skimrande pärlor av poesi.

Kanske kan du höra en skön blues…

I det dunklas suddighet
blir vi de osynliga.
Gripbart för de andra som ser.
De visar vägen för de blinda.

Jag dansar i skuggornas sken
där jag vågar brinna
i det diffusas längtan.

Det är inte längre en svaghet.


/M

Så, jag springer det jag inte hinner.
Någonstans i tiden, någonstans.

Ständiga illusioner i upplösningens oändliga död.
Botgöring, vrede.
Eller endast splittring, utan det svarta.

Kom för fan och ge mig en kyss!
Slit kampen ur kroppen mellan då och nu.
Låt mig snubbla över pärlor utan att falla.
Skaka mig loss i en solosång,
där stämmorna sidan om sluter upp i natten
och smeker min kind i den sköna dansen.

Någonstans i tiden, någonstans.
Snälla, ta mig med till allt och nu.
Låt mig plocka knippen i det svärmiska.
Låt livet bindas samman till en enda blöt smäll.
Fan!

Så, jag springer, jag springer.
Det jag inte hinner.

Någonstans i tiden, någonstans...


/M

Suckarnas suck i huset Fyrkappan.
Det snurrar och surrar. Överallt. Mest i mitt huvud.
Okoncentrerad utan fokus. Lite lätt fladdrig. Är det våren?
Eller är det en evig sömn i rosor av törn?

Sitter och skjuter in den ena m-kulan efter den andra.
Det är försvinnande gott. Jag borde poppa lite korn på det.
Blandningen är mmm i munnen.
Lite rödtjut i halsen och det är så gott som fulländat.

Klickar och klickar i en djungel efter en brudklänning.
Vintage, vintage, vintage. Men inte den där.
Vart tog sökandet från dammiga vindar med spindelväv
och stängda kistor vägen?

Jag springer det jag inte hinner och går bredvid
spirande blommor som borde blomma imorgon.

Kanske, kanske finner jag just där.


/M

Ur det vackert dramatiska
döljer sig det odramatiska,
svepande nedför en svängd trappa.

Duvunge med starka vingslag
greppar tag i blinkande stjärnor
och fångar upp en dröm,
om vi blundar tillräckligt hårt.

Stillhetens ömma vagga
bäddas ner av den varma handen,
och med ens blir allt så vackert när vi ler.

När träden blommar och fåglar sjunger,
går vi trollbundna som ett sus i dus.
Likt virvlande sandkorn av alabaster,
ur det dramatiskt odramatiska.

Fånga det tidlösa en dag som imorgon,
på en resa bestående av glas utan kras.

Det dolda finns där vi går...


/M

Består sanning av endast kristall och korn,
där den egentliga verkligheten döljer en annan?
Och hur vet man?

Ibland stannar tiden i ett enda andetag.
Där just den där känslan infinner sig.
Igen.
Det kryper innanför skinnet som en tunn glasvägg.
Redo att falla i kras, närhelst.

Blicken tvivlar, blicken söker, blicken dröjer.

Följeslagare visar inte sitt rätta ansikte…
Fly mig bort från vett och sans.
För jag vet just, ingenting.

Men hon ser, hon ser…


/M

Den prunkande trädgården
sprudlar av lysande kaprifol
och sprider dofter som sjunger.

Stampa gräset med barfotaflickor,
lev i ögonblick och dö en smula.
Upptäck dolda stigar utan slut,
dit ingen annan går.

Lek med tanken, spring och andas in…

Bortom krönet ligger oskrivna blad.
Låt inte sagan gå vilse i sagornas kammare,
av obundna ryggar som dammar och blir kvar.
Nej, här kan du påverka din egen historia.

Vandra i barfotaland…
…utan kvicksand.

Oskyldigt, naivt, eller bara jävligt sött?


/M