Kan man blåsa glas runt en trädgård, trycka på en knapp
och önska sig värme?

Jag vill trippa barfota i skogen, dubbelklunka rödtjut
i underbar särk i beigastecremevitt med spetsar
och den finaste av hålsöm med volanger som
släpar lite lätt mot den varmaste gråsten.
Jag vill dansa mig romantisk till Adagio for Strings,
och Carmina Burana, i extas och ren lycka.
Klunkar av vin omfamnar mig i nektar
som jag skvätter runt i min trädgård av glas.
Kandelabrar brinner fulla med ljus.
Runt den inglasade sjunger livets blommor
och slår ut i frukter.

Om detta vill jag bara skriva mer. Ännu av allt mer…

Idag drömmer jag mig ut genom ett fönster
med is på insidan och imma på glaset.
På bordet ligger Doctor Zhivago i nyproduktion.
Ingen Sharif, ingen Christie.
Jag ger den en chans.

Dagen i den kallaste av snö…


/M

Natten har knackat på.

Huset Fyrkappan ligger inbäddat i den finaste av snö.
Som en pepparkaka.
Ljusen brinner i fönsternischerna.
Jag känner mig varm inombords.

Landskapet är som en saga
med fallande snöstjärnor utan vind.
Väder som strör vit vinter.
Ännu av mer.

Jag grubblar, jag tänker, jag funderar.
Över allt möjligt.
Jag bara är.

Det är snart morgon.
Julafton är här hos oss.
Låt den vara hos er med…

På spelaren är Thåström elektrisk.
Iggy skrålar Punkrocker.
Och, Pogues sjunger en saga, nära mig.


/M

Det var en fågel med vingar av stål
Som flög runt runt med siktet i otakt
I Verklighetens land
Kvittrade hemligheter i hennes öra
Som hon inte kunde höra

Flickan längtade efter… något
Hon inte visste fanns
I en vila utan flykt

Flickan följde fågeln med vingar av stål
Från allt annat än Verklighetens land
Med blicken längs längtans se
Hon ville så gärna följa med

Åh, kan du komma ner…

Flickan blottar sitt blödande hjärta
Flämtar till i en klänning som smeksamt ler
Och vrider sig i smärtans se

Den stora fågeln med vingar av stål
Griper tag i flickans sköra vingar
Kvittrar som blir till en viskning;
Här och nu, nu och här
Please, please release me nu

Kraftens tanke omvänds i handling
Och flykten tar tag i vilan
Mjukaste stål lyfter i svävande dun
Från verkligheten nu

De är nu ett under vingarnas skuggor mot de Två Månarnas Land…


/M

Snövindar leker med utslaget hår.
Lägger sig till oro där naken hud möter kyla.

Jag fryser. Jämt.

Den yttre personligheten.
I de mångas ansikten.

Detta är ett av mina…


/M

Någon gjorde en resa i tiden
Med kliv av steg
Stegen visade vägen
Till där och här…

Mitt i allt bliv
Gick någon vilse
Men vilsen sökte
Med kliv av steg
Till här och där…

Runt hörnet fanns det, men någon blev blind
Någon tar ett kliv bakåt
Men ser framåt
Till det overkligt verkliga

Det finns sprickor i tiden som tillhör någon
Men någon tar klivet i rätt ögonblick
Den, någon är alltid på väg
I vår tid

Även om resan dit är frusen…


/M

De talar märkligt nog samma språk.
Dimmornas förvirring stiger ut i förklaringens ljus.
Det synliga icke varat.
Upplösning bortom andra världar.
Sch…

Nämn inte det tysta i rummet av kaos.
Omärkligt tillbakahållen i sin natur.
Klunken av floder rinner över i munfull.

Det romantiska hjärtat somnar i stillhet.
Drar sig tillbaka i de upphöjdas sköte.
Tystnaden talar och jag blundar.
Tiden har upphört.

Sch…


/M

Tidevarven snurrar på
med sina ständiga återblickar.
Nostalgi är för idioter, fulla av saknad.

Är livet en evig väntan?
Eller går det hand i hand med längtan?
En längtan till väntan…

Men vem vill vänta i längtan?

Stundens skede är nu, säger förnuftets snus.
Nu.
Det finns inte någon sittplats.
Minnen kommer, minnen går.
Och, blir kvar.
De stannar inte som de borde, säger bubblan rus.
Nu.

Det finns en längtan i väntans rum,
där tiden blir en oändlig scen
för nostalgiska idioter som jag.

Med anden vid axeln som blåser lätt,
bubblornas bubblor i salarnas dräkt.

Åhhhh…


/M

Skuggorna tar vid
när den döende solen går ner.

Det är tyst runt huset Fyrkappan.
Jag hör inte ett hjärta slå.
Mer än mitt.
Ändå omges jag av bedövande ljud.
I det tysta.
Varför hörs det så tydligt?

Vid dödens sjöar försvinner livet.
Genom mynningarnas flammor lämnar kulorna.
Änderna som blivit mina vänner
möter mig inte mer.

Nu flyger de ljusa skuggorna
och lämnar den döende solen.
Jag tror jag hör slagen som slår
i tysthetens svävande rum.

Efterlämnad blir den isande skallen.
Och, jag tänker att människan
går utanför mitt förstånd.

Det är så tyst nu.


/M

Det gör ingenting
Ingenting, säger jag

Men, av ingenting
Blir det någonting

Nästan alltid...


/M

En flock får sökte upp mig under spö.
De skänkte mig sömn och glömska.
I det undermedvetna slängde mig någon sin elaka piska.

Räddare än jag sprang mot skogen
och gömde jaget bortom domens troll.

Jag sprang och jag sprang och jag sprang.

Min skensömn sökte med ljus och lykta
bland grenar och kvistar.
Plötsligt kvävdes min andning i ett fasansfullt skrik.

Jag skrek och jag skrek och jag skrek.

Jag sprang barfota i det snöbundna utan att frysa.
Snöänglarna flög vid min sida och höll mig varm
under sina vingar fast det var kallt.

Skriket kom av sig i ljuset som dök upp
bland stjärnmoln från himlagatan.

Imorgon tänds det första ljuset.

Under täcket har jag hossor på.
Jag är vaken nu.


/M

Genom en skitig spegel.
Långt, långt där bakom.
Ett skirt stycke av väv.
Kanske en något skev tid.
Hm…
Nej, det behövs ej mer.

Vad vet jag om mig själv?

Bländande skönhet träffar mig ur min sömn.
Som i ett töcken griper jag tag i mitt eget famntag.
Jag låter mig tjusas in i den blågrå röken,
där älvornas dans döljer mitt ansikte.

Jag kan inte längre se.
Hjälp mig, du bländande skönhet, jag vill ej mer.
Jag bönar, jag ber.
Ändå. Vill jag se. Ännu av mer.

En rörlig stilla bild av evigheten,
på den diffusa, skinande ytan.
Själens vandring. På väg. Uppåt.

Jag måste påminna mig själv om att alla
bilder i dess underbara former faktiskt är
rörliga genom en skitig spegel.

Även om jag går bredvid.


/M

Jag såg när du kom.

Himlaguden hade bestämt en låg dos
över Skåneland, något för tidigt.

Ett böljande täcke tog över träd och mark.
Det såg ut som flingorna kom för att stanna,
och jag brast ut i ett tjohej för dig, du vinter.

Så kom det första snöfallet,
när jag trodde hösten hade fått ro.
Men det vita orkade inte lägga sig som vinter.

Någon känd för mig icke person
stannar förbi och bjuder på buffé.
I samma stad som är min.

Jag tycker om bistra november också.
Du är bara. Så. Lång.

Himlaguden stängde av den vita vintergatan.
Fick en order om att det inte var dags.
Från ännu högre makt.
Jag vill bara skrika; Skit i den där makten!
Du, Gud av himmelen, du måste lära dig att trotsa!

Idag är du borta till nästa gång.
Ingenting hjälper.
Ute är det dynga nu.
Och fortfarande november.


/M

Livets hjärtpunkt i det okända.
Mysteriernas eviga liv dansar på min sten.
De sköra blombladen följer de fyra väderstrecken,
precis som jag.

Den högsta verklighetens oförgänglighet.

Vinterns frusna jord som föder våren
är ännu inte här trots ett bistert november.

Rosens namn är som bekant mitt namn
och ligger sänkt i vatten utan kvistar.
Jag tänker på Jungfru av Maria.
Hur gick det till?
Fan, jag stavar ju mitt namn med ett e…

Livets vatten springer bredvid
och döljer skatter som jag ännu inte kan se.
Hjärtats punkt mitt i livet.

Visst, jag tar in det med.


/M

Budbäraren är vägvisarens närvaro.
Spår av fötter möts och leder åt motsatt håll.
I det förflutna, i framtiden.
Jag söker fotspåren, men jag finner inte färdriktningen.

Jag frågar mig,
kan man säga att man har vetskap om något
som man egentligen inte vet ett smack om
när det väl kommer till kritan?

Inte på något sätt.
Ändå infinner sig en förnimmelse
av just den insikten, den kunskapen
som är så klockren att man vet trots allt.

Vad är det då som är så svårt?

Står stilla som en stagnerad docka.
Kan inte röra mig, ens om jag vill.
Trevande, sökande, drar jag ofrivilligt åt olika håll
och försöker någonstans inne i mig finna någon logik
till alla dessa fotsteg.

Framåt, framåt, framåt.

Men budet till bäraren kommer aldrig
och visaren till vägen blir blind.


/M

Flera språng från källan.
De hårdaste av hjärtan mjuknar
och flyter ut i det ljuvaste rött.
Det känns som sammet.

Is ligger i sprickor och bildar mönster
av stjärnor sprängda i kristaller.
Kärlekar pumpar ut Bordeaux, de smälter
fast det är kallt.

Brunnen till källan sitter i greppets järn.
Det är bara känslans vingslag som vill flyga
sida vid sida med Korpens unge
till närmaste gren.

Plus utan minus.
Hur är det möjligt?
Ack, som ett fjun i en pust
hoppar de i med de största av viljor.


/M

Korsvägar och val.
På väg mot något.
Någonstans.
Alltid, är det någonstans.
Mellan den högra och den vänstra.
Aldrig är den rakt fram.

På krokiga omvägar,
jag vill in i äventyr
till destination okänd.

Flyta på vatten i medvind genom luft.
Två ögon i ett huvud som aldrig vilar en blund.

Mästare på att vara i en källare,
i färd mot något.
Någonstans.

Vem vet vart jag hamnar då…


/M

Mellanrum utan ord.
En tomhet av andens fattigdom,
borrar hål i oroliga själar.

Vakuum mellan ljus och mörker,
där det råder oordning
i all sin kontaktlöshet.

Fingerspetsar trevar försiktigt
längs med de slutna rummen,
efterlämnade i ständigt eko.

Jag gråter inom mig själv
där ingen längre går,
mer än jag.

Salar öppnas upp med strimmor av ljus.
Jag står möte med blixten genom mina ögon.
Det tar sig förbi och studsar genom linjer
som inte längre är raka.

Välkommen in...

Tvekar en stund, men bildens tecken
tvingar mig in till okända rum.
Utan ord där i mellan.

Och jag,
jag går in med nytvättat hår
dit ingen längre går…


/M

En doft av nybryggt kaffe,
i en måndag som är långt ifrån fel.

Två ljusklot speglar sig i mitt köksfönster.
Åh,
de Två Månarnas Land!

Det outsägliga ordet för en konversation,
som jag ännu inte förstår.
Men det gör ingenting en dag som idag.

Jag är en smula sömnig.
Nattens varma sängrus håller mig kvar
i dess famntag jag vill drunkna i.

God kaffestund i huset Fyrkappan.
De frodiga Domens Herrar,
breder ut sig för mig i ett långt ögonblick,
flyger in och sätter sig i nischen.

Jag blir varm och glad.
God dagens, ni vackra pippiar.
Vissla lite för mig.

Jag tror jag har solens strålar på mig,
denna gråmulna dag.

Visst är tiden normal nu?


/M

Konstigt
Egendomligt i all sin besynnerlighet
Visst är det sällsamt?

Gränsen till fantastiskt
I all sin underlighet
Bara det är överraskande nog

Anmärkningsvärt är ordet som fastnar i min mun

Veckoskifte?
God fredag, god helg
Till en ny måndag

Men vänta nu…

Hela härligheten
Både stort och smått
Tänk, tänk ändå

Det behöver inte vara mer än så…


/M

Märkligheternas omständigheter,
omvandlas till ständigheter.

Tankar grusas sönder och samman,
där de trumlas runt, runt, runt.
De stöts, blöts och nöts om vartannat.

Blicken flackar och fastnar i ett rörligt nät.
I all sin orubblighet.
Tanken fortsätter genom en glasruta
och ut till den fria vinden.
Jag försöker stänga ute tanken,
men den försöker envist tränga sig in igen.

Kanske kan jag börja samla upp.
Fånga in alla tankar i en glasburk.
Och skruva åt ett lock.

Märkligheternas omständigheter
behöver inte vara dessa ständigheter.
Dessa kan omvandlas till spröda vingar
som sprids tillbaka ut i vinden.
I det evigt ständiga.
Om jag bara öppnar upp…

Blir tanken fri då?


/M

En slinga av toner följer dig vart du än går.
Skinande och liljevit inlindad i den fluffigaste av grädde,
svävar de framför dig om du tillåter dig ryckas med.

Mystiska sinnen tar dig till andra världar
där skepnader svävar så mjukt på fallande skuggor,
och tar dig till ett rike kallad oskuldens tid.

Bländad av skönhet säger mig vara på min vakt.

Det sägs att du kan gå på luft över vatten,
om du bara tror på allt levande som gror.

Över andra sidan bron… finns…
… en sfär så skyddad, där en dröm av drömmar
visar dig vägen om ditt hjärta är rent.
Din dröm finns gömt i det ogreppbara
där ingen någonsin kan komma åt…

Som ett osynligt synligt väsen från en annan tid,
kallad oskuldens tid,
låter du mig se ditt andlösa innersta rum.

För evigt fångad i en sfär,
står jag där helt stum mellan världar jag inte trodde fanns.
Det är endast rummet som skiljer av i en tidsstämning,
där jag famlar i tomma intet.

Den klingande melodin bleknar allt mer bort,
och jag går hem till en annan värld,
i en atmosfär runt mig med full av hopp.

Jag vänder mig om en sista gång med en önskan.
Riket av oskuldens tid, ta mig dit i din linda.
Ännu en gång...


/M

Som i en spegling av då och nu
Med spillt blod på olika stigar
Av liv som föds ur döden

Den oändliga tiden
Där vi vandrar i det obestämda
Och där allt är gränslöst

Livets osynliga sida
Går tillsammans med oss
Där själar möts och stöts bort

Som en rörlig stilla bild
Av en evighet
Kliver vi in i fantastiska liv

Decennier av tid, men är så nära
Att jag kan nudda vid allt
Där i emellan…

En andedräkt så stillsam
Som blandas med min
Genom eld och vatten

Och, där mina ögon
Ser bortom dina slutna
I luften du fria


/M

Två in i natten och jag sitter här.
Med block, en penna, en tjolahoppflöjtkopp.
Det enda sällskap, jag är.
I den egna tystnaden.

Flanerar i en höst utan givna mål.
Med hög luft och solskensväder
som bjuder mig både puls och tröst.

Två in i helgen som varit.
Har gått med en ljumske ondare än ont
och jag har undrat, vad fan har jag gjort?
Jag kickar ju inte ens fotboll i garderoben längre.
Väl?

Två i ett jag, som traskar in nya slag.
I en måndag och en ny vecka med krafttag.

Två kommande i halv tre,
i en natt där jag är just nu.
Jag undrar, ska jag verkligen skicka ut detta nu?

Jag väntar till jag vaknar tills jag ser…

Två snart ännu inte kommande i halv tre.
Mitt uppe i ännu en vacker dag.
Mitt ansikte möter ansikten med ögon som ler.

Styr grillen mot min dalgång långt efter tre.
Jag vevar ner rutan när jag blåser förbi;
- Hej, alla kossorna, nu är jag hemma igen!

Jag försvinner in med de små missarna hack i häl.
Så, nu sitter jag här igen bakom min skärm.
Utan blocket, utan pennan, och ingen tjolahopp.
Men väl med en varm kopp.

Två har varit efter halvtre och nu väntar jag ännu senare än tre.
I en måndag, visst inte en tisdag, men ett är säkert, det är sju.

Jag känner doften av riktig höst nu…


/M

Det har blivit kallt och jag ser rökridåer.
Överallt.

I den mörkaste av fickor vill jag krypa ihop
och somna in.
Det är varmt, det är skönt, där är tryggt.

Som rök ur munnen travar jag över eld
med en vägran att inte slockna.
Jag kämpar för att hålla askan borta.
Från min lomma.

Det är väl bra så, tänker jag.
Så länge inte vatten kommer i min väg.
Men gärna en storm med havet, är jag
som håller flamman levande, i min eld.

Jag måste nypa mig i armen, vakna upp från djupsömn.
Ta mig upp från den där djupa fickan.
Börja klättra, fast jag vet att jag kommer att snubbla,
rentav falla tillbaka ner, i den där djupa säcken.

Jag måste börja leta efter den förtrollade stegen
till de Två Månarnas Land…
Långt, långt bort från ridåernas sand.

Det är så kallt nu…


/M

När en flykt fångas in i en stillhet
och hjärtat fylls upp med värme.
Då stannar allt upp,
i dessa dagar av mer.

I ett band runt hörnet
som jag ej längre ser,
men finns där
om jag bara ler.

En flykt som är nödvändig som livet är.
Du saliga värme, jag finner allt mer.
Det lugnaste av djupaste andetag,
med rader av pärlor till de starkaste av band.

Det är idag
Det är imorgon
Det är då
Det är nu

Band av blod…
De finaste droppar av rött.
Jag går där allt stannar i en ro.

Av dessa dagar av allt mer…


/M

Närvarande
Men inte här

Jag vill ju vara
Där du är

Släpp mig fri
Du fina ni

Ta mig i din hand
Alla ni

Led mig dit
Till ditt ni

Ta mitt jag i en storm
Som bara du kan
I allt ni

Rör om och blås ut

Ja, jag är närvarande
Här
I allt som är där

Jag blundar, det sista jag ser…


/M

Jag har varit på en plats
med sinnesro.
Dit inga änglar hade tillträde.

Hur hänger det ihop?

Det var bara jag.
I min ensamhet.
Tillsammans med mina tankar.
I en avlägsenhet.
Långt, långt härifrån.

På denna vidunderliga
märkliga plats
fylls jag med sinnesro,
där inte ens min egen ängel
har en given ingång.
(Hon skäller alltid).

Ansikten kommer och går.
Fastnar i ett skyddsnät som inte förmår
gripa tag, i mig.

Jag ler inom mig själv.
Som ett brinnande ljus med låga.
I all sin ro.

Där jag är jag…


/M

Det är en grå, mulen dag i Skåneland
och jag lullar fortfarande runt i pyjamas.
En planlös dag.
Idag.

Jag tänker på min mamma.
Det gör jag.
Jag vill hålla henne i handen.
Ge henne en blöt puss på kind.
Krama henne mjukt och varsamt.
Känna hennes doft.

Jag vill bo i min pyjamas.
Lulla runt i en grå dimma.
I denna planlösa dag.
Idag.

Jag borde ringa min mamma.
Höra hennes röst tätt intill.
Men skjuter upp det.
Som vanligt.
Min mamma är sjuk.

Och här sitter jag i min pyjamas.
I denna planlösa dag.
Med ett kallt hjärta som skriker smärta.
I allt som kallas rädsla.

Mamma.
Min mamma…


/M

Under hela natten har jag haft sällskap.
Av det outsägliga ordet…
Plötsligt blir allt rörigt, så rörigt.
I det outsägliga…

Den första tanken kom av den senaste
när jag slog upp mina blå,
i den tidiga morgonen.
Av det ordet.

Det outsägliga…
Åh, nej. Nej!

Vad fan menar du?
Ge mig inte så tunga budskap,
det första jag tänker.
Lämna mig ifred du outsägliga ord.
Ska jag försöka somna om?
Försvinner det då i en försvinnande tanke?

Det outsägliga, det outsägliga, det outsägliga…
Åh, nej. Nej!

Ordet kommer allt närmare.
Tvingar, griper, tar tag, och drar
brutalt av täcket som håller mig varm.
Säger;
Hade du inte sovit bort hela natten, hade du fått dina svar!

Sätter mig klarvaken upp
som ett obstinat.

Käre, herr Rydberg, jag tycker om kaffe…


/M

Regnet faller som aldrig förr utanför mina fönster.
Försöker den isande vinden tvätta bort smutsen?


/M

En omvänd handling
av jordens innersta väsen.
Som ringar på sin ålder
i tidens värld.

Är det ett tecken?

Solens strålar letar sig runt huset Fyrkappan
och daggen dröjer sig fortfarande kvar.
Jag tänker på
mjölk, honung och klunkar av vin.

Jag ser de levandes
och de dödas träd,
där frukterna av det goda och det dåliga
kämpar på de motsattas sida.

Finns den omvända handlingen
av våra speglingar
i vårt handlande?

Är det ett tecken?

Jag vill ha en fullständig seger
där varje levande själ
möts i ett rus.

Så, jag ber en stilla bön.
Bort från falskhet
runt de trångsyntas land.

Och det är inte ens söndag…


/M

Stämningar, omgivningar.
Viskningar hörs med nödens rop.
Kalla vindar blåser oss i nacken.

Alla dessa intryck…

Tiden säger vi går mot öppnare tider.
Varför då känslan av baktakt,
frågar jag mig.

Är det en synvilla?
En illusion,
som fastnat i snurrans grepp?

Var finns Du ideologi
som vill oss alla väl?
Naiv tanke.
Dumma, dumma tanke.

Alla dessa intryck…

Varför varför,
går tiden baklänges,
när den borde gå framlänges?

Och var i helvete är porten
till livets alla söta smällkarameller?
Det vill jag gärna veta.

Alla dessa intryck…

Du, Sverige!
Jag tar mig för bröstet, jag lovar, jag svär…


/M

Låter mig fångas i svärmiska dagar.
Väl dolda i dimmornas dimma.
Det formlösa blir flytande och intar
mjuka skepnader i skuggornas sken.

Inne i det dunklas suddighet,
blir vi de osynliga.
Gripbart för de andra som ser.
De visar vägen för de blinda…

Det är smärtsamt vackert och oändligt diffust.
Som en mystisk gåta rör jag om,
blir lyrisk i en Fyrhuset sång.
Låter mig ledas in i den djävulska dansen.

Under skuggornas sken i de blindas akt,
omfamnar jag det sköna i det vilda och det fria.
Oh oh, å my…


/M

Du karga landskap,
i plask och betong.
Ditt snålvatten bådar,
men kräver sin spegel…
Ett sceneri utspelar sig
som fattig och bister.

Du skenbara dilemma,
grip tag om vår makt.
Så ditt frö av tvivel,
i vår jordiska prakt.

Vi öppnar ett dörrfält
i ett rike av murbruk,
byggt av cement…

Snälla, snälla.
Vittra sönder
och ge oss kraft.

Jag hälsar dig, du surrealistiska land.
Utan karga landskap med smutsig betong…


/M

Den senaste sommaren
Av den allra första
I en luddig mening

Med tiden bleknar allt
Så även minnen
Vi försöker bevara tätt intill

Men var det egentligen så här?
Vi lägger till och tar bort
Allt där i mellan skenar…

Det filtreras och bränns
Som stickan på en eld

Genom lågvatten går barnen
I ett enda ögonblick av flera
Mot sina visioner
Och är fast i ett oändligt evigt

Den luddiga meningen
Från den senaste sommaren
Av den allra första

Plötsligt blir liten stor
Bara en enda blick bort…

Och jag frågar mig
Vem behöver tid
Mer än vi…


/M

Jag tror jag vill blunda lite lätt…
Vila i något mjukt
och landa i det.

Idag är en sådan dag.
Vila på en molntuss,
dingla lite lätt avklätt.

Ge fan i mina blommor,
skriker jag ner.
De rusar och jag ser dom ej mer…
Hihihi, inte kan det vara så enkelt?

Jag blundar på en varm molntuss
och svävar i det blå…
Bubblar hysteriskt och faller genom luften.

Kan man flyga på en tisdag och landa i något mjukt?


/M

I den inre vrån av världen
I en värld
Av alla världar…

Den vackraste
Den renaste
Den sköraste

Utan ljug
Utan sanning…
Utan ondska

En värld skapad av oss
För oss
Och med oss
Alla

Den värld
Som är värd att räddas
Från allt som äter…

Där, just där
Kan jag andas
Utan skal


/M

Förändringens tid är här.
Men vad är tid,
egentligen?

Klockslaget, ett enda ögonblick
som övergår i ett skede
till ett annat.

Min tid…

Står stilla, så stilla.
Ändå rusar allt i förvandling
där jag knappt hinner blinka.

Jag undrar…

Är tiden en destruktiv kraft?
Små klockor som ringer i vinden?
Alltid redo till att hämtas in?

Jag kan inte påverka tidens vingslag,
men jag kan försöka komponera
en egen melodi i varsam rytm.
Längs med förändringens tid…

Sida vid sida om mina sagofåglar,
önskar jag finnas vid älvornas plats.
Dit klockorna har slutat slå.


/M

Livets frukter i de osynligas dräkt.
Befriade från förklädnader
i skammens grepp.

Jag går utanför mitt egna jag,
där jag plötsligt står möte
med ditt andra jag...

Lägg din hand i min.
Låt din nästa ta någons hand.
Där emellan kan vi mötas
i landet söder om vintern.

Blottade i vår adamsdräkt…


/M

Det regnar i Skåneland.
Jag tycker om väder.
Väldigt mycket.

Augusti.
Min månad.
Ett år äldre.
Idag.

Det är en konstig dag.
I egentligen som är
en helt vanlig dag.

Jag har önskat mig specialarsoppa
tillagad av min prins av alla tider.
Och en flaska Louis Roederer.

Soppa tillsammans med Champagne?
Ja, tack.
Tack, tack.
Du är konstig, sa min prins.
Mmmm, sa jag.

Det regnar
runt huset Fyrkappan
på min dag.
Det är därför det känns,
konstigt.

Augusti, dyngblöta augusti.
Var gömmer sig din sköna sol?


/M

Jag vill flyta på luft i medvind,
i något som susar förbi,
mitt i livets snabba flykt.

Jag vill se den osynliga ryttaren,
röra vid, med mina fingerspetsar,
och bli kysst av dess ande.

Men något skaver och slits av.
Det kämpar med krafter i motvind,
drabbar samman i en för evig länk,
upplöst i sand…

Jag vill behålla oskulden till livet,
där mörkret rids in
av eldens ljusklot till hjältar.

Omfamna förvirrade själar
och släppa dessa fria
i vindarnas vind…


/M

Från någonstans
i tiden är vi…
Tiden av någonting.

Det finns viskningar
som smygande tar sig in
under huden…

Någonstans är tiden levande,
men vi omringas av klagoskrin,
där allt förväntas vara himmelriket.

Livet, döden
dansar oss samman
i en skön förening.

Kvar på jorden står vi
av idag…
Någonstans från tiden.

Någonstans av någonting,
där finns vi.
Av idag, i tiden.

I allt detta vi kallar någonstans…


/M

Jag kliver in i ett rum,
där något flåsar mig i nacken

Jag sveps in i något mellanrum,
av ljus och mörker,
i dåtidens land

Jag möts av dofter,
så starka,
jag inte trodde fanns

Jag försöker kliva ur,
men rycks istället med…

Varför snurrar allt?

Förändringens tid
är försatt i rotation

Jag blir kvar i rummet
där jord och himmel möts,
i en alltmer avlägsen värld

Vad blir då summan
av alla möjligheter

Blir de lämnade kvar i framtidens land?



/M

När tidevarven tar ut sin rätt
och lägger sig till ro.

Vad finns kvar att säga då?

Infinner sig lugnet,
tyngd av åren som varit.
Eller finns där en frid,
en slags ostörd självständighet?

Den vidöppna friheten, har du i din hand…
Under lidelse, av passionen som fortfarande är…
En klokhet, som jag önskar vore min…
Ett förstånd, som inte gräver min grop…

Balansen mellan här och nu.
Då…
Det som komma skall…

Jag försöker nudda vid en aura
som jag inte kan greppa...

Finns det något kvar att säga då?


/M

Bland molnen är allt flyktigt.
Jag tänker mig molnen under beskydd
av allt som är levande här och nu.

Växa och utvecklas…

Hur jävla patetiskt låter inte det?
Och hur fan kan moln vara under flykt?
På rymmen?
Ibland undrar jag verkligen om jag är född i ett badkar
utan vatten…

Så, jag skriver vidare…

Vi är alla blommor av det bräckliga och sköra.
Håller vi våra kupade händer under det fallande regnet,
blundar och välkomnar en ny dag i våra liv,
som faktiskt är idag…

Hm…

I själva verket är jag förbaskad på en av skärmarna som lagt av.
En hårddisk som sliter.
Backuper jag nojar över, inte fungerar som de ska.
E-post som flippar.
Kalibreringsprogram som säger;
Please calibrate your monitor soon…

Suck, stön, perkele också!
Jävla fuck you!
Och jag, jag är uppe i det blå, bland molnen som vanligt.

Så, jag skriver vidare…

Du, kisa upp bland molnen,
plocka dig en svärm med doftande blommor.
Ge till dig själv, ingen annan.

Den dagen kommer när jag också kan plocka ner mina blommor
från de flyktiga molnen och ge till mig själv…

Men idag är jag kvar i ett fucked up mind.


/M

Sökare i natten är jag…

Lyktorna fälls upp mot mörkret
och jag ger mig ut i natten.
Jag är under min färd,
min tanke, min egen, i jaget.

Mitt alldeles egna jag…

Nattrumlare är jag,
som söker ljuset i allt mörker,
där det svarta inte längre
binder eller skrämmer.

Nattens rumlare,
leds av sökaren som enda passagerare.
Dit lyktorna visar mig vägen.

Under en himmel i det oändliga…


/M

Drömmen blickar vidare
över nischen,
ut mot det okända…

Den okända drömmen
håller sig dröjande kvar,
i den lilla flickan.

Andetag av drömmar
blåser hon över,
till oss…

Där står hon och visar vägen…

Kvar står jag och trycker av
och tänker…

Så vill jag också blicka ut
mot oanade vidder,
hålla mina visioner levande.

En dröm, är en dröm, en dröm…

De skira drömmarna
måste jag hålla kvar,
i min egen lilla flicka.

Oavsett vad…


/M

Ur det mest stillsamma…
Finns det en passion
Som är övermäktig allt annat

Ur det mest kaotiska
Finns där ett lugn
Som bringar ordning från kaos

Ur det mest fantastiska
Finns det en sfär
Med en ingång till himlen…

Och vi, vi finns här…


/M

När livet knackar
och gör sig påmind
om de små tingen.

De små, små tingen.
Som får ditt blod att rusa
i höjden av glädje.

Så lycklig, så varm,
att all tid och rum
bara stannar av.

Vad tusan gör man då?

Står handfallen?
Stampar gräset?
Griper tag i lyckan?

Det där lyckoruset som infinner sig
när du minst anar.
För allting bara ÄR…

Är det då man omfamnar
kärleken till livet?

Eller hur fan gör man?






/M